Spåman ritar roligt om ungt mörker

Det är inget fel med att grotta ner sig framför tv:n och känna sig ledsen, inte heller med att vara djupt besviken, missmodig och hamna på psyket. När Linda Spåman säger det låter det sant och självklart.
– Det blir bra sedan. Det är en erfarenhet, alla upplevelser är erfarenheter, man kan inte ta så allvarligt på tillvaron, säger hon frankt.
Men det här är ju en rätt mörk historia?
– Tycker du? Jag tycker den är humoristisk. Det är det viktigaste, jag tycker humorn finns i allt jag gör.
Linda Spåman är just hemkommen från Kina, fast besluten att flytta dit. I väntan på sin stora bokdebut har hon hunnit både rita och låta trycka upp en annan bok tillsammans med sin kinesiska konstnärsväninna Bei Bei. Under två månader i Peking har de gjort seriealbumet ”A love story”, en satirisk historia om västerländska män och kinesiska kvinnor, som de tack vare Linda Spåmans konstnärsstipendium kan ge ut på eget förlag.
– Det är en feministisk bok om romantik, lite mörk kanske.
Permanenta olyckskorpar
Tragikomisk är också den officiella bokdebuten, ”Misslyckat självmord i Mölndals bro” som Linda Spåman jobbat med betydligt längre. Berättelsen är delvis baserad på egna erfarenheter som i dag ligger tillräckligt långt tillbaka i tiden.
Huvudpersonen Linda har permanenta olyckskorpar i bröstet. Hon lider av livslångt svårmod och av akut försmådd kärlek. Hon försöker ta livet av sig men misslyckas till och med med det.
Linda Spåmans bilder av ung ångest är vackra, starka och omedelbara.
Ändå handlar den rädsla huvudpersonen verbaliserar framför allt om att bli tjock?
– Det är sant, hela vår kultur handlar väl om det. Jag tror många unga kvinnor går omkring och hatar sig själva. Nu när jag är äldre tittar jag på bilder och ser att jag var jättesmal och liten när jag var 20, nästan perfekt. Vilket slöseri, tänker jag nu. Det finns så lite hopp för unga människor, det känns sorgligt.
Svenska allmogedörrar
Humorn är ofta av det finstilta slaget. Som till exempel affischen på väggen hos huvudpersonen Lindas terapeut. Själens beständiga svärta avhandlas seriöst och gripande under en plansch med olika svenska allmogedörrar.
– Jag gick i terapi under många år och där satt en sådan affisch på väggen. ”Svenska portar” kändes så freudianskt, som en öppning in i själen, säger Linda Spåman och tillägger:
– Jag brukar ofta bedöma folk efter deras bokhyllor eller väggsaker.
Hennes egen Göteborgslägenhet liknar mer galleri och färgstarkt prylkabinett. På knallgula väggar sitter hennes målningar och små skulpturer av deformerade, eller omformade dockor. Bland rariteterna finns en trasig finsk docka vars inbyggda batteriröst kraxar som en poltergeist.
– Den var fruktansvärd även när den var hel. Jag är besatt av dockor, jag tänker mig att det ska bli en utställning så småningom.
2005 gick hon ut Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg som textilkonstnär. Steget mellan textilkonst och serier eller teckning är inte så långt som man kan tro. Den som sett Carl Johan De Geers vackra gamla tyger med småjävlar och annat vet. Linda Spåman blir glad över jämförelsen samtidigt som hon verkar tycka att hon borde vara mer renodlad i sina uttryck. Serietecknare vill hon inte kalla sig.
– Jag vill gärna att de som gillar serier ska gilla det här. Men det finns ju helt fantastiska svenska serietecknare som Liv Strömqvist till exempel. Jag vill inte säga att jag gör serier.