Småkallt och blåsigt utanför Kulturens hus, som vanligt i denna blåstens huvudstad. Men där inne. Inte så kallt, tvärtom.
När Norrbotten Big Band och kvällens sångartister började visa vad soul och sväng kan betyda för att hålla värmen, var kylan snabbt bortglömd.
Britta Bergström, sångerska och körveteran som ses och hörs överallt. Bland annat i Så ska det låta och turnéer med allt vad svensk artistelit heter. Till konserten hade hon fyllt på med unga musikvänner; Kristin Amparo, John Lundvik, Molly Petersson Hammar och Dea Nordberg.
You got a friend framfördes av en taggad Kristin Amaro, Natural woman med Britta Bergströms känsliga och varma röst, Go tell it on the mountain med ett himmelskt gung, Say a little praire med en stark funkkänsla, Molly Pettersson Hammars enorma röst i Låt mig vara din soldat. En version av den gamla skotska dikten Old lang Syne gick från lugn till storm i en väldigt cool version. Robert Burns 200 år gamla dikt handlar om vänskap och hopp och blir förstås aldrig gammal eller glömd.
John Lundviks sköna soulröst firade triumfer när han framförde, When you tell the world you´re mine, sin egenskrivna bröllopslåt till Victoria och Daniel år 2010.
Energin på scenen gick att ta på. Storbandet var på tå och oerhört inspirerade. Där fanns ett komp som under ledning av pianisten Joel Lyssarides aldrig gick vilse i soulslingorna. Därtill dessa unga artister som verkligen höjde temperaturen genom att ge allt med sina röster och sin scennärvaro.
Storbandets ledare Joakim Milder och hans trupper verkade trivas från första stund. Kavalkaden av klassiska soullåtar, mixade med artisternas egenskrivna låtar, framfördes i eleganta arrangemang, fulla av lekfullhet och känsla.
Andra akten öppnades med en parentes, men en viktig sådan. Hear my prayer, en lugn och mäktig version av Henry Purcells körstycke, skrivet i slutet av 1600-talet. Mycket stämningsfullt och värdigt.
Storbandets medlemmar är verkligen helylleproffs. Att lyfta fram Dan Johansson, trumpet, Håkan Broström, saxofon och klarinett, Mats Garberg, saxofon och Peter Dahlgren, trombon, är enkelt.
Men storbandets storhet utgörs av ensemblekänslan. Orkestern är en tight kropp med stilkänsla, där enskilda solister kan göra sina läckra kommentarer just för att själva bandkänslan är grunden.
Mot slutet blev det klart att publiken hade svårt att sitta still. Publiken kom helt enkelt i självsvängning och till slut stod alla upp, sjöng, klappade takten och gungade med i musiken.
Det här var andra året i rad som storbandet avslutade konsertåret med hjälp av Britta Bergström och hennes artistkollegor. Joakim Milder antydde att det var en tradition som var här för att stanna.
Inga protester mot det, vågar jag säga.