Så sammanfattar man bäst den aktuella Älska mig igen; som för ovanlighetens skull har begåvats med en svensk titel i stället för originalets The Vow, som i sin tur kan tolkas som "äktenskapslöftet".
Vi möter det unga, nygifta och genuint lyckliga paret Paige (Rachel McAdams) och Leo (Channing Tatum) som efter ett biobesök förbereder sig för lite busiga bonusaktiviteter i självaste bilen.
Då blir de påkörda (en plågsamt otäck slow motion-scen) och Paige hjärnskadas så svårt att väsentliga delar av hennes minne helt har fallit bort. De senaste fem åren är helt blanka. Hon minns inte maken Leo eller sin framgångsrika karriär som skulptris i Chicago.
Hennes minne tar stopp i och med hennes juridikstudier (som hon senare hoppade av), hennes föräldrar (som hon senare av olika anledningar helt bröt kontakten med) och hennes förlovning med den outhärdligt prydlige ungdomskärleken Jeremy (som hon senare också bröt med).
Den detaljen att hon varit förälskad i och gift sig med Leo är helt eliminerad från hennes minne. Det faller nu på Leo att försöka bygga upp deras kärleksfulla relation igen. Vilket går ... så där.
Men Älska mig igen hör verkligen inte hemma inom den fjantigast förutsägbara filmgenrens domäner, utan är i stället den sortens film som man kan riskera att tycka riktigt bra om.
Rachel McAdams äger den sortens charm som radieras direkt mot åskådaren i biomörkret, medan Channing Tatum förefaller som lite trubbigare men lika fullt fungerar han med.
I rollerna som Paiges överklassföräldrar ägnar sig både Jessica Lange och Sam Neill inledningsvis åt rejält överspel, men gradvis lösgörs även dimensionerna i deras rollkaraktärer.
Soundtracket innehåller musik av bland annat Robyn och Lykke Li, vilket ju också bara är trivsamt kul.
Och utan att skapa några underverk är Älska mig igen ändå den sortens film som griper tag i en - på allvar - och stannar kvar i medvetandet. Längre än bara en kort stund.
Helt och hållet - vackert så.