Filmen, som till allra största delen utspelar sig i ett idylliskt skildrat Toronto, ägnade sig - stillsamt och finstilt - åt hur den lyckligt gifta Margot (en alldeles, alldeles, ALLDELES underbar Michelle Williams!) av tillvarons helt egna egna krafter och lagar, liksom bara glider in i en otrohetsaffär. Med den nyinflyttade konstnärlige grannen (Luke Kirby) som bor bara tvärs över gatan.
När något som detta inträffar måste, oundvikligen, någon bli sårad och här är det maken (Seth Rogen), som troget jobbar på med sin kokbok (med olika recept på kyckling) och inte riktigt märker vad som håller på att inträffa. I princip rakt framför hans egna ögon.
Det här är en film som tillvaratar och varsamt förvaltar sina egna valörer. Som att en enda gång och exakt i rätt ögonblick spela (kanadensaren) Leonard Cohens Take This Waltz. Samt otroliga scener från: ett omklädningsrum för kvinnor på ett badhus, där en av dem plötsligt och klarsynt frågar sig "för vem rakar jag egentligen benen?"; en väldigt laddad och raffinerad scen inne från en bar, där ingen av de två rör vid varandra men där en erotisk dynamik av närmast vulkanisk kraft utväxlas och även ett telefonsamtal och från en karusell på ett tivoli. Totalt oförglömliga.
Och sällan har en ensemble varit så samspelt som denna. Michelle Williams är minst sagt oerhört charmig och rolig och hennes samspel med såväl Seth Rogen (en annars tämligen skabrös komiker som har tonat ned sig mycket skickligt inför den här rollen) som Luke Kirby (även han vackert imponerande) berör på ett djupgående vis.
Sarah Silverman, som tidigare förekom i en egen och drastiskt roande tv-show, spelar en svägerska med latenta spritproblem. Skildrade på ett osentimentalt sätt, även de.
Take This Waltz är en delvis sorgsen och hela tiden sympatisk skildring om "sånt-som-liksom-bara-händer".
Bitterljuv. Trovärdig. Ärlig. Berörande. Men även förlösande rolig (ibland).
Och bara att sitta och registrera de små, nästan omärkliga ryckningarna i Michelle Williams ansikte, när hon ställs inför vissa insikter och situationer är (det finns inget annat ord): stort. Ännu större. Störst.
Som när hon har placerat en bakplåt med cupcakes i ugnen och sedan sätter sig ner på golvet, med ansiktet aningen lutat mot ugnsluckan. Och ansiktet fyller upp filmduken. Inget drama. Bara fungerande vardagsmelankolik. Men drabbande.
Det här är också den typen av mänsklig kvalitetsfilm som utan föregående varning kan elimineras bort från repertoaren.
Så bestäm er för att se den och GÖR även verkligen just det.
Snarast.