Det är med tvekan jag öppnat pärmarna till den tunna diktboken Det här är hjärtat av Bodil Malmsten. Vadå skriva dikt om en färsk förlust! Ska sorgen analyseras litterärt? Varför skulle jag alls uttala mig om hennes sorg? Jag har nog av min egen, en förlust lika färsk som hennes. Vem ska fånga vems uppmärksamhet?
Ilska och resistans som försvar mot den egna tomheten. Att inte vilja jämföra, peta i någon annans. Men det blir omöjligt att förhålla sig till dikterna utan att blanda in mig själv. Och motstånd kan övervinnas. Vägtoning kan man kalla det för. Och jag känner igen, även om min sorg känns mindre avgrundslik. Telefoner som inte ringer. Oro över vad som kan ha hänt och när man vaknat – insikten. Annat är jag främmande inför.
Mitt liv
började när jag mötte dig.
Du är mitt enda bevis på
att jag har funnits
Du är mitt alibi
Mitt vi. Du är mitt allt.
Själv tänker/känner jag om min livskamrats död: jag älskade dig mer än jag förstod. Bodil Malmsten söker hjälp.
Det är sorgecoachen i Ropsten
varje helgfri onsdag
för tusen kronor i timmen.
Jag går till vårdcentralen. Malmsten: ”Vad det gör ont”. Jag: ”gråten bara kommer hela tiden”. Smärtan sitter i hjärnan säger Ropstenscoachen och jag, som gärna läser om hjärnan, håller med. Trauman fastnar och körs på samma spår om och om igen, tills hjärnan vant sig vid det nya. Det kan ta månader innan plats finns för andra slingor.
Förlust är så tydligt privat och ändå så allmänmänskligt (hemska ord). Så här är det och ändå inte. Glädje finns också i sorgen, likaså livslust, om än svagare. Gråt över minnen kan kännas som varma sommarregn, musik låsa upp fasthållandet och konst vara livgivande.
Bodil Malmstens dikter är vilsna och såriga och arga. Sorgen ser ut så – länge. Och ångesten skildrar hon lika mäktigt som en gång Martinsson i Aniara (som för övrigt också sätter spår i hjärnans universum när man en gång läst den).
Svindeln inför världsalltets
likgiltighet
Det finns astronauter
som aldrig kommer tillbaka
från rymden
Space oddities det var vi.
Bodil Malmsten debuterade 1977 och har blivit mest känd för sina loggböcker från Finistére i Nordfrankrike, där hon bosatte sig under många år. Det skulle inte bli fler dikter men efter tjugotvå år kommer nu ändå Det här är hjärtat, kärleksdikter om sorgen efter en livskamrats död och ett försök att sätta den på plats.