Även bland udda fåglar stack hon ut, Poly Styrene, eller Marianne Elliot-Said som hon hette egentligen. Och häromdagen gick hon bort.
- Some people say little girls should be seen and not heard but I think Oh Bondage, Up Yours, one-two three-four! vrålade hon på X Ray Spex, bandet hon frontade, genombrottslåt från 1977. Året efter dök albumet Germ free adolescents upp, och får nog sägas vara lika betydelsefull för postpunken som punken självt.
Hennes uppenbarelse var enastående. Självlysande kläder och tandställning, med engelsk mamma och somalisk pappa. Hon bildade X Ray Spex på sin 18-årsdag 1975 efter att ha sett Sex Pistols. Och hennes röst liknade ingen annans. En hög och arg ton som skar genom alla fördomar och förutfattade meningar om hur sång prompt ska låta.
Stillsammare
Som de flesta punkbanden var X Ray Spexs karriär kort men intensiv. Sent 1979 lade man bandet på hyllan, och året efter släppte Poly den fantastiska Translucence som soloartist. Det var en betydligt stillsammare historia som med fog kan sägas vara en huvudsaklig inspiration till exempelvis Everything But The Girls jazziga pop, långt ifrån X Ray Spexs urladdningar i klassiska låtar som The day the world turned day-glo, Identity och Art-I -Ficial. Det var helt uppenbart att man hade att göra med ett tvättäkta geni.
1983 gick hon med i Hare Krishna och bodde och spelade in skivor där fram till 1988.
I en intervju i februari avslöjade Poly att hon blivit behandlad för bröstcancer och att den spridit sig till lungorna, och det var den som till slut gjorde den här världen lite gråare och tråkigare att leva i. Hennes sista skiva, den fantastiska Generation indigo, släpptes förra månaden.
Men även om vi har sorg på jorden så firar man i punkhimlen. Ari Up, Dee Dee, Johnny och Joey Ramone har ett skitbra band där men de har väntat på någon som kan bistå med visioner och positivt tänkande.