Sopransax på hög nivå

Att höra Anders Paulsson spela sopransaxofon var till en början en märklig upplevelse. Klangen stämde inte på något vis ihop med det man i vanliga fall förknippar med detta instrument och han spelade i ett tonläge som var högt över det jag hört förut. Dessutom var tonen så stark och så genomträngande att kammarorkestern till en början nästan försvann bakom tonerna från solisten. Men som han spelade. I Anders Eliassons saxofonkonsert första del spelade Paulsson solostämman med en sådan intensitet och med en sådan nerv att man fullkomligt drogs in i skeendet. Efter den inledande, ganska kompakta delen, går konserten över i en mycket lugn och mer lyrisk del. Här bjuder solisten in oss med ett mycket vackert, välfraserat spel som är oemotståndligt. Att han dessutom verkligen visar oss i publiken att detta är något han gillar gör saken bara bättre. Jag slås dessutom av vilket enormt omfång en sopransax kan bjuda på om den hamnar i rätta händer. Efter konserten står Astor Piazzollas Milonga a tre på tur, fortfarande med Anders Paulsson som solist. Argentinarens musik tilltalar mig verkligen. Han har en förmåga att skriva en sentimental musik som aldrig blir löjlig. Han kan som ingen annan få in en förtvilan i musiken som är nattsvart för att sedan, i ett nafs, med en kvintgång skicka oss som åhörare till himmelsk glädje. Och när detta görs som i den versionen vi fick oss till livs denna afton, ja då blir det verkligen bra. Kul denna afton var också att jag i alla tre stycken före paus lade märke till altfiolstämman. Detta vackra instrument som ofta ligger inbäddad i klangen och som sällan får sticka ut fick nu verkligen ta plats och det med den äran. Efter paus var det Dvoráks tur att bjuda på Serenad för stråkar. Här spelade Ollikainen verkligen ut med orkestern. Tänk vad det verkar roligt att vara dirigent!