Sophie Scholl

Sophie Scholl (I original: Sophie Scholl ? Die Letzen Tage) Royal/Astoria Arthouse Regi: Marc Rothemund Manus: Fred Breinersdorfer Foto: Martin Langer Musik: Johnny Klimek, Reinhold Heil Skådespelare: Julia Jentsch, Fabian Hinrichs, Alexander Held, Johanna Gastdorf, André Hennicke, Florian Stetter, med flera Fyra Kurirhästar Syskonen var medlemmar i motståndsgruppen Vita rosen, som i över ett års tid gäckat Gestapo med slagord, flygblad och utskick. Nu förhördes Sophie av den beryktat skicklige Gestapo-officeren Robert Mohr. Hon tvärnekade bestämt till alla anklagelser som vändes mot henne och hon ljög så pass massivt övertygande att Gestapo-mannen Mohr till sist gjorde sig beredd att släppa henne. Då erkände hennes bror Hans det som han anklagades för. Sophie övergav då sina nekanden och tog på sig all skuld, i hopp om att rädda sina kamrater i Vita rosen. Under den följande rättegången, som styrdes av nazi-Tysklands högste domare, den djävulske Roland Freisler, dömdes syskonen Scholl och deras vän Christoph Probst till döden för landsförräderi. Avrättningarna skedde med hjälp av giljotin. Samtliga tre rapporteras ha mött döden med stor värdighet och utan att ha registrerat ett uns av ånger inför sina bödlar. Vita rosen och syskonen Scholls verksamhet var alarmerande livsfarlig för nazisterna, eftersom det här handlade om ?vanliga? tyskar som protesterade mot den politik som styrde landet. Det var det absolut sista som nazisterna ville ha. Ändå erbjöds Sophie livet, om hon angav andra som förekom i gruppen. Men det reflekterade hon över huvud taget aldrig över. Hon var bergfast i sin övertygelse och angiveri fanns inte i hennes vokabulär. Syskonen Scholl har vid några tidigare tillfällen uppmärksammats i både böcker och filmer, men nu är det de ganska nyligen offentliggjorda utskrifterna av förhöret mellan Sophie Scholl och Robert Mohr som berättarperspektivet koncentrerar sig på. Och det har resulterat i en film skarp som en kniv och osentimental som en dragkamp mellan två oförenliga viljor. Sophie Scholls flammande argumentation håller till och med på att få den inrepeterat korrekte Mohr att vackla. Det är, allra främst, civilkurage det handlar om. Om sånt som måste göras. Och som man aldrig kan smita undan ansvaret för. Berättelsen om Sophie Scholls sista dagar i livet är både frätande och sannskyldigt gripande. Trots att vi vet hur det ska gå är det nageltuggarspänning det handlar om. Julia Jentsch erbjuder en fantastiskt stark och genomgripande skådespelarinsats i huvudrollen och den den suggestiva musiken, den otroligt kompakta stämningen och det mesta möjliga av de övriga komponenterna också bidrar högst väsentligt till att göra detta till en både drabbande och även nödvändig film och berättelse att ta del av. Det kan också tilläggas att den osedvanligt vidrige domaren Roland Freisler till sist hanns upp av rättvisan även han. Under en av de travesteringar av rättvisa som han presiderade över mot slutet av kriget träffades domstolsbyggnaden av en bomb, som bröt av en bärande balk som fick domstolssalen att raseras och begravde Freisler i bråten. Vid det laget hade han hunnit döma hundratals oskyldigt anklagade människor till döden, i de processer som karakteriserades av hans egna ständigt okvädingsordsvrålande excesser. Bland annat förordade Freisler att de som varit med om det så kallade 20 juli-attentatet mot Hitler 1944 skulle hängas upp på köttkrokar och lämnas att långsamt dö där. Från och med när detta publiceras finns det ytterligare två tillfällen att se filmen om Sophie Scholl på en bioduk i Luleå. Pricka in ett av dem.

Sophie Scholl

Den 18 februari 1943 arresterades den 21-åriga Sophie ­Scholl och hennes bror Hans, efter att på Münchens universitet ha spritt ut flygblad som var kritiska mot naziregimen.

Den 18 februari 1943 arresterades den 21-åriga Sophie Scholl och hennes bror Hans, efter att på Münchens universitet ha spritt ut flygblad som var kritiska mot naziregimen.