Sonnevis ständiga närvaro

Ny bok Göran Sonnevi Oceanen Bonniers Ofta är han där, samlande allt mellan mikro- och makrokosmos. I de andra dikterna liknar han den vetenskap han så ofta skriver om: precisa angivelser, fast formulerade insikter. Två olika slags vågor, den stora empirins faktainsamling och den syntetiserade slutsatsen. I trettio år har jag följt med hans stora samtal nu, allt sedan Det omöjliga. I den nya diktsamlingen Oceanen är det än en gång samtalets enorma räckvidd som slår mig. Frågorna, dikternas egen dialog, hans totalnärvaro i ett nu som varken utesluter kärleken, imperiernas krig eller namnet på den fjärilsart som en dag fladdrar över strandheden: Diacrisia sannio. Draget av renässansmänniska, att kunna, att förstå allt, eller åtminstone eftersträva. Många ur våra generationer ville ha den läggningen, få uthärdade. Är det förmätet att känna sig som en del av hans dikt vid det här laget? Som en del av hans frågor, av hans avkännande läsning av landskapet, nationen, världen och alltet? Det är inte så enkelt som att hans vardag är upphängd i världarnas gång, det är ett mer ofrånkomligt sammanhang. Sonnevi låter sina insikter genomströmmas av både inre och yttre impulser, han är lika genomtränglig som jordklotet för de mysiska neutrinopartiklarna. Och hans unika intresse för modern fysik och kosmologi ger honom möjlighet att förena sådant som i samtida dikt nästan alltid är åtskilt, eftersom dikten, liksom samhället idag är specialiserad och fragmenterad. Sonnevi är hel, han är en poet, inte bara i tiden, utan i rum-tiden. Döden har stor plats i denna samling, men det fick den redan med Klangernas bok (1998). Nu är döden både perspektiv och aktualitet, den har ändrat gestalt. ?Detta är tiden Den kontinuerliga integrationen/ av döden Det som sedan finns är alltid/ livet Så länge någon lever Kanske också där/ efter Om det kan vi ingenting veta?. Och för egen del vet han ?jag närmar mig/ mitt livs natt Det finns nästan inga/ skuggor där?. Om det finns en rörelse mellan Klangernas bok och Oceanen så tror jag den ligger här, i en större språklighet gentemot döden. Det mesta är sig naturligtvis likt, rösten är densamma, men en ny långsamhet har kommit till. En större tvekan, som i den stora dikten inför USAs krig mot Irak. ?Sanningen är ingen dolk Sanningen är snarare/ ett barn Lika skyddslöst Sanningen ljuger också/ som ett barn Men den rör vid dig oändligt?. Samlingens avslutande dikt, titeldikten, dateras till 16 juni 2005. Den har ton av apokalyps och skapelse, av upplösning och återlösning, den lede åter till oceanen, till dess evighet och dess ungdom: ?Till sist är tavlan, skärmen, arket/ vitt brus, eller mörkt brus Det finns/ ingen skillnad Då andas den I sin/ skillnad Vi är denna andning Denna sång?.