Bok utan namnDen slitna kulturtermen "processuell" blir oundviklig för envar som vill beskriva Göran Sonnevis poesi. Den är ett ständigt skeende, ibland cykliskt, andra gånger kaosartat, men aldrig upphörande. Hans kosmiska dialog omfattar spindeln som fångar in en spottstrit i sitt nät, kriget i Tjetjenien, kapitalets dynamiska strömmar genom ekonomierna, guckuskons gläntor, hans mors ömhet.
Hans närvaro, i denna 800-sidiga volym Bok utan namn, är dock aldrig utmattande, bara djupt mänsklig, oöverskådlig förstås, men ändå fattbar. Då känns det inte ett dugg förmätet att ibland känna sig som en del av hans diktade värld. Som en del av hans frågor, av hans avkännande läsning av landskapet, nationen, världen och alltet. En författare som skriver in läsaren på detta sätt har nått mycket långt. Sonnevi låter sina insikter genomströmmas av både inre och yttre impulser, han tränger genom de fasta kropparna lika lätt som en neutrino.
Hur är världen, hur är vi i världen? Sonnevis poesi reser en solidaritet med allt som existerar eftersom han vill förstå det. Ingenting i världen är främmande, även de oändliga komplikationerna kan benämnas, deras rörelser kan detekteras.
Perspektivväxlingen är ofta hisnande, hans vridscen besitter rörelseförmåga i alla dimensioner, även tidens, kanske till och med i strängteorins mystiskt inlindade dimensioner. Replikväxlingen kan ske mellan historiens släktminnen och kosmologins konstanter, mellan dogmatikens bakbundna argument och Bach.
Det kan låta bisarrt, men det enda bisarra är den säregna harmoni han får ut av alla dessa discipliner. Att allt framstår som helt. Jag tänker att de moderna fragmentpoeterna måtte avsky detta. Och att dikten även harmonierar med det strängt moraliska budskap som gör att han aldrig kan vända bort sin blick från världens mänskliga ohygglighet, och därmed uppmanar läsaren till detsamma.
Boken består av 154 separata dikter och sviter från 1959 och framåt. Dessutom en längre dikt, Disparate sin nombre med material från och med 1957, den avslutades i juli 2012. Kanske är det samlande draget starkare än i tidigare diktböcker, kanske inte. Något slutord är den inte, bara en del i den väldiga rörelsen genom tiden.
"Hyacinthens skugga är nu
mörkt lila, framför
ljuset, som brinner med
rak låga Snön faller
hela natten, fint, tätt
Jag ser in i kapitalets
nya former, urgamla,
men i ny, global kom-
plexitet Kapitalet är
glasklart Hud långt du ser
beror av ljuskraft,
abstraktions-
kraft Handen är fullt möjlig
att se"