The Eternal blir bättre och bättre ju längre in i skivan man kommer. När man börjar upptäcka alla klassiska rockriff, att dessa evigt unga (de är i 50-årsåldern nuförtiden) faktiskt utvecklats sedan senast. Förra skivan Rather Ripped var lite standard-Sonic Youth, till skillnad från dess föregångare Sonic Nurse som var en klassiker. Klassisk Sonic Youth med allt vad det innebar (i min värld något fantastiskt, för den sanne futuristen kanske inte lika omvälvande). Men här händer det faktiskt något nytt, de gör grejer de inte riktigt gjort tidigare: stämsång, akustiska gitarrer. Och gitarrsolon, de har faktiskt aldrig varit så vanliga på Sonic Youths skivor som man kanske kan tro. De rör sig framåt genom att titta bakåt. Samtidigt hörs det, som i garagerockiga Thunderclap for Bobby Pyn, att det är just Sonic Youth och inga andra som spelar. Soundet, spelet, melodierna är en egen identitet i sig, oavsett om man återanvänder musik från förr. Referenser till andra artister är onödiga, närmast omöjliga, att påpeka och om det inte vore för att man hör 1960-talet (Grateful Dead, Byrds, Electric Prunes) på ett sätt man inte gjort tidigare skulle jag aldrig ens försöka. Och det låter som sagt mer Sonic Youth än något annat. De har nu, snart 30 år efter debuten, blivit lika självklara som Neil Young. Och när man nått denna konklusion är skivan slut och man får ta den igen. Det är bara roligt.
