Sömnigt och mjäkigt

Jag hade höga förväntningar på denna konsert. Biljetten köptes så fort jag fick reda på att The Plan skulle komma till Luleås nya konserthus och spela. Men tydligen fanns det inte så många fler som tänkte i samma banor.
Ynka 90 personer dök upp. En brokig skara av trettiplussare och BD-kids med svart undercutfrisyr, alla ålande längs lilla salens väggar. Jag som trodde att väggslickning var ett beteende som bara utövades av ensamma högstadierookies som möter stora gäng av stygga nior. Kanske skulle de komma in till mitten när spelningen började, men ack så fel jag hade.
Bandet gör entré, spridda applåder hörs. De ser lite gubbiga ut, man ser att Theodor Jensen och Jari Haapalainen har blivit äldre. Den enda i crewet som inte som ser gubbig ut är klaviaturmästarinnan Ida Lundén.
De börjar spela.
Ungefär tre lugna låtar in i spelningen kommer Stay a while. Då har basisten Gustav Nygren langat över basen till Jari och själv tagit ett fast grepp om sin sax. Soundet låter som Mattias Alkberg BD:s senaste platta gör, med alla saxsolon och orgelslingor. Fast MABD är mycket vassare, råare och aggressivare medan The Plan tenderar att bli rätt mjäkiga emellanåt.
De var inte särskilt närvarande. Sångaren Jensen vankade fram och tillbaka mellan verserna och refrängerna medan Jari tillbringade tiden med att svajande stå på tå. De flesta i bandet blundade medan de spelade. Var det för att slappna av eller för att slippa se de gapande hålen i publiken?
Som i en glaskula spelade bandet för kalla Luleå.
Sedan följde en strid ström med hits, Embrace me beauty, Mon Amour och titelspåret från senaste plattan med samma namn Walk for gold. Den sistnämnda var kvällens höjdpunkt! En stark låt som taggades upp mer och mer bland annat med Theodors alltid lika snygga falsett och med coola effekter på både gitarr och elpiano, som i slutet brakade lös i en slags psykedelisk utlösning. Men i stället för att fortsätta med sina underbara melodiösa poplåtar med lite mer fart i, som till exempel Do something (som för övrigt har ett av världens topp tre-intron) så går de tillbaks till att spela sömnpiller från senaste plattan. Detta gör mig frustrerad. Jag vet att de har material till att göra en superdansant spelning och i stället förvandlar de det till en jazzcafékonsert med virvelkantslag och en massa duttande på riden.
Ja, jag blev besviken. Var det för att jag var danssugen och inte på humör för söndagsmys, eller för att bandet inte gjorde sitt bästa? Hade jag kanske för höga förväntningar? Jag vet inte. För mig är inte The Plan någonting som är längre, The Plan är någonting som var.