Sommaren är allt möjligt

EN GÅNG höll jag tal på nationaldagen. Det var inte alldeles enkelt att tacka ja till uppdraget, men efter att flera gånger ha förvissat mig om att jag faktiskt fick säga precis vad jag ville gjorde jag det. Däremot bad jag om att få avstå från hip-hippet och utlysande av det fyrfaldiga levet för Sverige, den lilla detaljen fick kommunstyrelsens ordförande ta hand om.
Jag vill minnas att jag talade om ljuset, om det norrbottniska försommarljuset. Antagligen sa jag något om björkarna, om den skira grönskan, om de levandes häpnad och stumhet och jag kan inte tänka mig annat än att jag också nämnde storspoven. Det var inget långt tal och särskilt märkvärdigt var det inte heller, en liten betraktelse bara, förmodligen lite för vacker och obegriplig för sitt eget bästa.
Efteråt fick jag ett brev. Det var en äldre man som skrev, det förstod jag av språkbruket och handstilen, och han anklagade mig för att jag i mitt tal inte hade uttryckt förståelse för de svaga och sköra, för dem som mår för dåligt för att kunna njuta av årstiden. Han tyckte att jag som poet borde veta bättre, att jag borde ha visat större hänsyn till dem för vilka sommaren är ett slag i ansiktet.
Man blir stundom beskylld för både det ena och det andra, det hör liksom livet till, man får försöka ta det onda med det goda. Men att bli klandrad för okunnighet om att människor inte alltid kan erfara fröjd och gamman, ja, det kändes synnerligen orättvist. Det är ju för tusan mitt levebröd vi talar om, nästan hela min yrkesverksamhet handlar om att ge uttryck för det svåra och komplicerade i tillvaron. Jag skriver och pratar så mycket om det att jag ofta ligger på gränsen till att bli glädjedödare, förmodligen passerar jag den alltemellanåt.
Jag svarade aldrig på det där brevet, det var kanske både dumt och ohyfsat, men det blev bara inte av.
Att sommaren har många ingångar, att man går in i den genom olika dörrar från tid till annan, det vet jag fuller väl. Och ofta häpnar jag över att föreställningar så oreflekterat och bergfast odlas om sommaren som en helt igenom lycklig tid. Som en gemenskapens och den blommande kärlekens tid, som en sammankomsternas och de eviga bryggdansernas tid, som en de ändlösa soluppgångarnas och de ändlösa solnedgångarnas tid.
Fråga de sörjande och de lämnade. Fråga de ensamma och de olyckliga. Fråga de stukade och de brutna. Fråga om midsommarafton svävar framför dem i ett romantiskt skimmer. Fråga om juli månad känns som en raksträcka genom paradiset. Fråga om de tror att saligheten kommer att nå sin kulmen under augustimånens gåtfullhet.
Sommaren är inte ett Allsång på skansen utan slut, det vet alla som varit med ett tag. Sommaren är allt möjligt, bland annat är den skoningslöst utpekande. Som julen fast fjorton gånger längre. Med sommaren som bakgrund blir själen genomlyst, ens konturer knivskarpa och ränderna av det vinterbleka går väl aldrig riktigt ur.
Alla dagar på året är inte dagar att fånga. Inte ens när högtrycken dånar. Sedan kan Robin Williams och Carl Anton säga vad de vill.