Som om smärtan inte kommer fram

Merparten av memoarerna behandlar också just hans psykiatriska verksamhet: underläkaråren, psykosomati, krispsykiatri, forskning och disputation. Av Cullbergs uppväxtår, först i ett prästhem på landet, senare i Västerås biskopsgård, anar man hur de spänningar som rådde i familjen kom att prägla både Johans och kanske framför allt den några år äldre brodern Erlands liv. Memoarerna börjar med en skakande skildring av hur Erland togs in på Beckomberga och där, under flera år och i omgångar, kom att sönderbehandlas med få möjligheter för de anhöriga att ingripa - psykvården på 50-talet utgjorde en sluten miljö med "avancerad misshandel" av personer med till exempel schizofreni. Cullberg säger det inte själv, men det ligger nära till hands att tänka att hans kamp mot en "akademiskt fientlig miljö", har sitt ursprung i behandlingen av Erland. Cullberg motarbetades av läkare som hävdade psykiatrin som en medicinsk disciplin, och vid tillsättandet av en professur ifrågasattes han på nytt. "Det kändes besynnerligt att bedömas av sådana som saknade kvalifikationer för det som donationsprofessuren egentligen avsåg, liksom att min forskning, mina läroböcker och kliniska meriter återigen blåstes bort till ett intet." Han misskrediteras och påstås vara motståndare till psykofarmaka av svårt psykiskt sjuka. Något han vare sig i tal eller skrift gett uttryck för. Det var den gamla uppdelningen mellan kropp och själ som spökade - bara läkare fick bedriva psykoterapi. Så är det inte idag, men det är fortfarande en strid, samma strid som Freud gav sig in i för hundra år sedan. Det var först med hypnosen som fick man upp ögonen för att det inte finns någon somatisk störning bakom till exempel en förlamning eller en hysterisk funktionsnedsättning. Cullberg har varit en kontroversiell person och en av dem som banat väg för nytänkande inom psykiatriutbildningen. Han lär vara en excellent föreläsare, så när han avslöjar att hans dåliga intellektuella självförtroende länge hindrade honom från att våga disputera, håller man honom gärna det till heders. Det framgår mer än tydligt att kreativiteten inte trivs där eftergifter måste göras åt det vetenskapliga mätandet. Däremot syns den i böckerna: Psykoser (nominerad till Augustpriset 2000), Skaparkriser, om August Strindbergs och Stig Dagermans livskriser, och Gustaf Fröding och kärleken - boken om kreativitet och psykisk sjukdom. Mina tankar går till biskopen i Fanny och Alexander, till Ingmar Bergman och den stränghet han kom ifrån. Både Bergman och Cullberg är begåvade, kreativa personer som växer upp med stora spänningar inom familjen som får dem att gestalta bråddjupen. Med memoarerna är det dock lite annorlunda och det har bestämt med brodern Erland att göra. Erland förknippar sitt lidande med att det var Johan som en gång "låste in honom" på Beckomberga. Ett efterord inleds med orden. "Erlands sjukdom och liv är ett av bokens teman. Men det var inte, som många trott, på grund av honom jag blev psykiater". Det är en tolkning av situationen som inte lämnar något över till läsaren. En övermening som nära nog fråntar Erland någon större betydelse, samtidigt som det är så tydligt att Cullberg kämpar med vilken plats brodern har i hans liv. Memoarerna börjar med Erland. Flera av de få bilderna är på honom: som beundrad storebror i något experiment, som spelande fiol på Akademiska föreningens konsert i Lund, samt ytterligare två bilder. Den sista som han ser ut idag, lite ovårdad och försjunken i sig själv. Omslagsbilden, Psykiatern, är tecknad av Erland. Hans finns med hela tiden och han avslutar också boken, även om han inte får sista ordet. Känslan blir att förhållandet till Erland har spelat en betydligt större roll än Cullberg vill tillmäta det. Kanske är det denna oklarhet som gör memoarerna personliga på ett kontrollerat och lite återhållet sätt. Som om smärtan inte kommer fram. Den som är tydlig men outtalad.