Som Kulla-Gulla ? fast inte riktigt

UNG/NY BOK Solveig Olsson-Hultgren Drömmar av glas Bonnier Carlsen När Solveig Olsson-Hultgren lämnade henne senast hade hon just fått ett hederspris som innebar studier på Konstakademien i Stockholm. I den nya boken Drömmar av glas är det 1917 och Elin återvänder till hembyn med sin dotter Rebecka. Kriget har slitit hårt på stockholmarna, brödköerna är långa och målande har det inte blivit mycket av. Konstnärs- och Stockholmsäktenskapet är dessutom över. Återstår gör därför pappersbruket, föräldrahemmet och en okuvlig livsvilja. Men Drömmar av glas är inte Elins utan dottern Rebeckas bok. Medan mamman bor i arbetarbostäderna på bruksorten stannar hon hos morföräldrarna i det lilla torpet i skogen. I byskolan mottas Rebecka illa. Oäkta och från Stockholm är det inte lätt att komma in i klassen. Inte minst lärarinnan bidrar till det hårda klimatet och Rebecka längtar hem till storstaden. Nu har dock den här berättelsen klar Kulla-Gullastämning så givetvis reder saker upp sig. Mammans försvunna tavla Arbetets döttrar dyker plötsligt upp hos den gamle skolläraren, och i utbyte mot att sitta modell för ett porträtt får Rebecka tavlan av honom. Också mammans drömmar om att måla igen slår in då hon med fackföreningens hjälp beretts plats på Brunnsviks folkhögskola. Tolkningsmöjligheterna är inte heller många för Olsson-Hultgren är en allvetande författare som håller sin berättelse i ett järngrepp och vi läser den precis som hon vill. Lydigt följer vi ödena för människor mer beskrivna än framvuxna i en gestaltning. Och berättelsen är inte bara på gränsen till idylliserande: Elin är stark, arbetarbarackerna helt okej även om väggarna är tunna, morföräldrarna sympatiska och Rebeckas fröken har egentligen också hon en sorglig kvinnohistoria. Ändå kan jag inte undgå att tycka om att Olsson-Hultgren berättar arbetarhistoria för barn. Idylliseringen kan jag svälja för även om det var vanligare med svält, bråd död, olyckor och alkoholism, fanns ju även de goda örena. Några, som Olsson-Hultgren Elin och Rebecka, gick före. När Elin nu drar vidare får 11-åriga Rebecka den här gången själv välja om hon vill följa med. Med egna mer realistiska drömmar än moderns, hon vill bli lärarinna, vilka ändå är vidlyftiga, vi ska minnas att rösträtten 1917 ännu inte omfattade kvinnor, för en flicka väljer hon att gå kvar sitt sista folkskoleår byn. Men det, skriver Olsson-Hultgren, är en annan historia och då tror i alla fall jag på en fortsättning i denna arbetarnas Kulla-Gullaserie.

Som Kulla-Gulla ? fast inte riktigt

Det är som att återvända till Kulla-Gulla, men ändå inte riktigt. Den driftiga Elin från Arbetets döttrar är inte någon borttappad dotter till en patron eller gifter sig med myrtenkrona. Hon finner i stället sin väg på annat sätt.

Det är som att återvända till Kulla-Gulla, men ändå inte riktigt. Den driftiga Elin från Arbetets döttrar är inte någon borttappad dotter till en patron eller gifter sig med myrtenkrona.
Hon finner i stället sin väg på annat sätt.