Annika Thor debuterade 1996 med ungdomsboken En ö i havet, om de judiska systrarna Steffi och Nelli, som föräldrarna skickar iväg från Wien till Sverige undan de nazistiska förföljelserna. Boken blev en stor succé och i rask takt skrev Thor ytterligare tre böcker om systrarnas uppväxt i svenska fosterhem. 2003 gjordes en TV-serie baserad på dessa berättelser.
I år publicerar Annika Thor en stor roman med titeln Om inte nu så när, som ger en mörk bild av svensk flyktingpolitik i slutet av 30-talet och under de första krigsåren. Till en del bygger boken på material som blev över från berättelserna om Steffi och Nelli, men framför allt har ny forskning om hur Sverige behandlade flyktingar och förhöll sig till det nazistiska Tyskland lämnat stoff till hennes nya bok. Thor har själv forskat i dokumenten och redovisar källor i en efterskrift.
Romanen är alltså faktabaserad och historiska personer som Per Albin Hansson, Ture Nerman och Hjalmar Mehr skymtar i berättelsen. Men huvudpersonerna är fiktiva, och läsaren möter sex gestalter, vilkas delvis sammanvävda öden följs växelvis genom hela boken. Det blir många intrigtrådar att hålla reda på.
Ilse, Arnold, båda judar, och Paul, snickare som ägnat sig åt illegalt fackligt arbete, är tyska flyktingar som i all oändlighet kommer att trakasseras av svenska myndigheter, både på Utlänningsbyrån och i interneringsläger för de utlänningar, som ofta på löjligt lösa grunder bedömdes som säkerhetsrisker.
Ilse, välutbildad judinna som flytt från Tyskland, oroar sig för föräldrarna och brodern som är kvar där. Hon blir av med sitt arbete till följd av tyska påtryckningar om "arisering" och tvingas ta ett underkvalificerat jobb. Trots sina små tillgångar lyckas hon skrapa ihop tillräckligt med pengar för att köpa ett hus och efter många avslag äntligen få tillstånd för föräldrarna att bo hos henne i Stockholm.
Journalisten Arnold förälskar sig i Ingrid, expeditionsbiträde på Utlänningsbyrån. De gifter sig och får en liten dotter, men familjelyckan grusas när polisen gör husrannsakan och lyckas hitta komprometterande papper. Arnold hamnar på Smedsbolägret och senare i fängelse, medan Ingrid tas till Beckomberga efter ett självmordsförsök. Deras historia, som fått störst utrymme i romanen, får efter alla sorger och bedrövelser ett lyckligt slut.
Annika Thor skildrar också ämbetsmän på Utlänningsbyrån, t.ex. den obehaglige Claesson: "Byråinspektör Claesson satt som spindeln i nätet på utlänningsbyråns kontrollavdelning, medan hela svärmen av polissystrar plitade uppgifter på de vita, blåa, gula och rosafärgade kartotekskorten; speciell uppmärksamhet ägnades åt ’ofördelaktiga-registret’ där alla misstankar och ljusskyggheter antecknades. Mellan kontrollavdelningen och säkerhetspolisen gick telefonerna varma med upplysningar om sådana suspekta omständigheter, som att en judisk flykting ägde en kamera och tycktes använda den flitigt."
Citatet ger en antydan om den nästan paranoida misstänksamhet som rådde mot flyktingar. Nazivänliga svenska ämbetsmän kunde klämma åt judar, kommunister och andra misshagliga flyktingkategorier, innan krigslyckan vände för Hitlers arméer.
Thor berättar som motvikt till Claesson och hans gelikar också om en byråchef med humanistiska ideal, Stig Holmberg, som utan större framgång försöker åstadkomma en mänskligare behandling av flyktingarna. Han har till hjälp amanuensen Jansson, men han är en hållningslös opportunist, mera intresserad av sin egen karriär än av flyktingarnas behov.
Annika Thors tjocka bok ger förutom värdefull och ny information om tidens flyktingpolitik också en rad realistiska skildringar av hur människor levde i Sverige under de gråa krigsåren. Även om vissa avsnitt är tyngda av långa utredningar, visar sig hennes roman vara en riktig bladvändare. Hon lyckas hålla berättelsen levande, och många läsare kommer säkert att med spänt intresse följa dessa flyktingöden. Romanen är som gjord för att förvandlas till ett TV-drama i många avsnitt.