Tidigt 1971 fick det tyska skivbolaget Deutsche Grammophon Gesellschaft den geniala idén att stänga in ett gäng musiker och ge dem fria händer i ett hus fullt med instrument och inspelningsutrustning. Ni vet, typ som The Band gjorde i The Big Pink. Problemet var bara att bolaget inte hade något band, så uppdraget hamnade på journalisten Uwe Nettelbeck att leta reda på ett. Han samlade ihop ett gäng musiker och bildade Faust, som bara några dagar senare skrev på det dyraste skivkontrakt som någonsin hade erbjudits till ett tyskt band vid den tiden. För pengarna gjorde Faust om en gammal skola till inspelningsstudio och spelade där in sin experimentella musik. Tillsammans med Can och Neu! blev de pionjärer inom den genre som kom att kallas för krautrock. So far är deras andra album och lite mer lättillgängligt än det första. Det släpptes 1972 men det är först nu som det kommer ut på CD i Sverige.Deras mystiska krautatmosfärer känns som ett stycke destillerat 1970-tal, med alla de experimentella och frisläppta pretentioner som utvecklades ur arvet från Velvet Underground. De flesta rockkonventionerna är borta även om Faust på den här skivan har ganska lättförståeliga låtstrukturer. Huruvida skivan har varit betydande eller inte, alltså rent historiskt sett, är kanske inte lika intressant som det faktum att den är asgrym. Lyssna bara på den repetitiva magin i inledande It?s a rainy day, sunshine girl. Med en stadig 4/4-takt, endast ett ackord och bara en textrad så bygger bandet upp någonting extremt mäktigt. Med murriga trummor och ett förlösande saxsolo i slutet. Succé.
