Han, Jan-Ove, har en diger misshandelshistorik i bagaget. Han har slagit klasskompisar, män och senare också kvinnor blodiga. Hon är ömsom regissören som ska övertyga Jan-Ove om att spela Shakespeares Othello som en del i ett behandlingsprojekt, ömsom Eva -Jan-Oves hustru.
med repetitionen av Othello är förstås ingen slump: Othello mördar ju sin hustru i svartsjuka. Men det är när föreställningen Othellos tårar tar klivet från ramberättelsen in i Jan-Oves huvud och hans förflutna, som den verkligen lyfter. Övergången sker skickligt: För att förklara varför det är så svårt för honom att följa regissören Boels instruktioner om att slå och ta stryptag på henne, låter Jan-Ove henne läsa en av hans dikter. Härifrån växer sedan en till synes klassisk misshandelshistoria fram. Där är misstänksamheten, svartsjukan och hjärnspökena. Alkoholen. Grälen som slutar i kaos. Upptrappningen. Förnedringen.
Dag Norgård har både skrivit och regisserat Othellos tårar och det är också han som gör rollen som Jan-Ove. Pjäsen bygger på intervjuer med män som utövat våld i nära relationer och är en av flera pjäser på samma tema som Norgård skrivit eller skriver. De andra pjäserna hanterar relationsvåldet ur andra perspektiv: Kvinnornas, de anhörigas, barnens.
har tidigare spelats i södra Sverige, men i tisdags hade Teater Scratchs version av pjäsen premiär i Jokkmokk. Och där sitter vi, kvinnor, kvinnor och fler kvinnor i publiken. Och två - eller var det tre? - män (heder åt dem). Och avskyr och sörjer, förfasas och föraktar, och vet kanske inte riktigt alltid hur vi ska hantera förklaringarna som kommer fram ur männens förflutna. Männens berättelser tycks alla visa på en trasslig bakgrund, som i sin tur lett till bristande självkänsla. Otrygga uppväxter, övergrepp, barnmisshandel, föräldrars otrohet mot varandra. Våldet som enda sättet att få status, känslan av att aldrig duga. Självföraktet som måste ut, och som får utlopp genom nya slag och övergrepp.
Man pendlar. Ena stunden: Jaha, ska jag tycka synd om idioterna nu, också? Och i nästa: Sorg och vanmakt inför hur små pojkar utsätts för saker som så småningom gör dem till misshandlande monster. Så slår pendeln tillbaka: Men de små flickorna då? De utsätts väl för samma saker, men slår inte folk sönder och samman för det? När pjäsen avslutas med sången om den lilla killen i ljusblå pyjamas som ligger i sin säng och väntar på, bävar för, att ljusspringan från hallen ska vidgas och pappans silhuett ska avteckna sig i dörröppningen växer i alla fall klumpen i magen ytterligare.
är Dag Norgård tydlig: Det går - ofta - att se redan i förskoleåldern vilka som riskerar att bli våldsverkare som vuxna. Det är där det förebyggande arbetet måste börja. För som Jan-Ove och hans regissör, Boel, konstaterar: Shakespeares Othello är drygt 400 år gammal. Antigone, Baccanterna och Fedra har flera tusen år på nacken. Mäns våld mot kvinnor är inget nytt och försöken att stoppa det har hittills misslyckats.