Som ett slag på käften

Något mindre roligt att irriterat tvingas notera att denna franska film, vid namn En profet, endast och allenast visas 21.00 varje kväll (och bara just då). Vilket är ett synnerligen effektivt sätt att döda en film på; särskilt när den är två timmar och 35 minuter lång och följaktligen inte är slut förrän en stund före midnatt. Men för all del - En profet är en filmupplevelse, jämförbar med ett hårt slag på käften, utomordentligt väl värd att försova sig eller komma för sent till jobbet dagen efter för. Filmen handlar, på ett mycket instruktivt sätt, om tillvaron i ett franskt fängelse; ungefär 90 procent av filmen utspelar sig innanför murarna och fokuserar på den unge nordafrikanen Malik (spelad av naturbegåvningen Tahar Rahim) som dömts till sex år för knivöverfall på en polis. Och det ska redan här sägas: glömt bort fängelseserier som Oz och Prison Break. De är söndagsskole-matinéer jämfört med En profet. Fängelset här är helt och hållet genomsyrat av korruption. Inflytelserika fångar gör som de själva vill och har vaktpersonalen under kontroll. Vad som helst kan hända. Och gör det också. Fångarna delas in i grupper, där araber kallas för "mullorna" och korsikaner är de med mest makt och de mest brutala. Malik engageras av korsikanerna för att eliminera en tjallare bland "mullorna". Vägrar han kommer han själv att dödas. Han gömmer ett rakblad inne i munnen och går över till tjallarens cell. Efter detta står han under korsikan-ledaren Césars (spelad av Niels Arestrup på ett så tufft och brutalt sätt som knappast setts på en filmduk sedan Charles Bronsons glansdagar på 70-talet) beskydd. Denne blir också en fadersfigur för Malik. En profet (epitetet står för Malik) är en fullständigt kompromissbefriad film, som naglar fast åskådarna från de första filmrutorna och fortsätter på det viset ända fram till slutet. Filmen har väckt stor uppmärksamhet i Frankrike, belönats med många fina priser och Oscar-nominerades. Den har också skapat en sårig debatt om de eländiga förhållandena i franska fängelser. Den ansluter mycket fint till de många förnämliga franska kriminalfilmerna från förr; klassiker med Jean Gabin, Lino Ventura och Alain Delon, inte sällan regisserade av Jean-Pierre Melville. En film med mycket stark smak. Autentisk in i minsta detalj. Den går kvar åtminstone till på torsdag, på den aviga tid som den har tilldelats. Varför inte gå och se den, helt enkelt?

Som ett slag på käften

Det är riktigt roligt att få möjligheten att skriva om en fransk film på biorepertoaren. Och en riktigt bra fransk film, dessutom.