Som ett bad i ett gigantiskt stråkhav

Detta att få bada i ett gigantiskt stråkhav, översköljas av träblåsets alla färger och nästan storkna inför brassets kraft kan jag sakna nått så infernaliskt. Nu fick jag mitt lystmäte på alla fronter och när konsertens andra extrnummer, Vallflickans dans av Hugo Alfvén, klingat ut var det med lätta steg jag gick till mitt lilla tangentbord för att skriva dessa rader. Konserten började med ett relativt nyskrivet verk av Rolf Martinsson, Open Mind. Stycket skrevs från början för att öppna Östersjöfestivalen 2005 men har, något som är få nyskrivna verk förunnat, lyckats få ett liv efter sitt uruppförande. Och det kan jag verkligen förstå då det är mycket spännande musik. Ett virtuost partitur som kräver sin orkester men som Malmöiterna klarar med glans. Därpå gör kvällenS solist entré på scenen. Inger Dam-Jensen sjunger sex sånger av Richard Strauss. Jag måste erkänna att jag inte lyssnat så mycket på Strauss sånger tidigare utan mest på hans orkesterverk. Här träder en mer avskalad och genomskinlig orkesterklang fram och när Dam-Jensen tar ton uppstår verkligt ljuv musik. Hennes röst är mycket vacker, hennes tolkningar är nyanserade och orkestern följer henne mycket lyhört. I den femte sången, Wiegenlied, finns ett parti där ett engelskt horn dubblerar sångstämman. Då uppstår det som jag tycker så mycket om, nämligen att det blir kammarmusik mitt i allt det stora. I den sjätte sången, Cäcilie, finns ett parti mot slutet där vi verkligen får ett styrkeprov av Dam-Jensen. Det är starkt och det blir en mycket värdig avslutning på hennes del av konserten. Konsertens andra del ägnas helt åt Tjajkovskijs tredje symfoni. Det är ju inget ovanligt att turnerande orkestrar spelar en symfoni av Tjajkovskij men just den tredje är det. Vad det beror på kan man ju spekulera om men här finns många typiska Tjajkovskij-delar som jag verkligen älskar. Ta tillexempel det stora dynamiska omfånget, från svagaste svaga till verkligt startk. Här finns också en fantastisk instrumentation för att inte tala om hans förmåga att verkligen bygga upp ett klimax i slutet av satser. Allt detta framförs otroligt bra av orkestern. Jag imponeras dessutom av den koncentration som dirigenten lyckas hålla igenom hela framförandet. Varje detalj sitter på plats. I orkestern får vi dessutom höra ett antal solister som är spelar mycket bra, framförallt gillar jag fagottistens och hornistens spel i den tredje satsen, mycket virtuost.

Som ett bad i ett gigantiskt stråkhav

Ah, äntligen fick jag gå på en konsert med en fullstor symfoniorkester igen. Det är ju inte direkt vardagsmat på våra breddgrader så jag måste erkänna att detta såg jag fram emot lite extra.