På detta sitt tionde album så fortsätter Stephin Merritt som tidigare: det är omsorgsfullt komponerade poplåtar, med lätt humoristiska, romantiska texter om pojkvänner, ex-pojkvänner och Gud. Det är hans första syntbaserade skiva på många år, och det är fint.
Jag tror att alla behöver sin personliga ångestbefriare, och även om Jonathan Richman i det avseendet är min, så förstår jag fullt och väl om andra föredrar Merritt. Det är liksom helt uddlös musik, utan att detta uddlösa på något sätt är i vägen. Det är som en varm och välbekant filt att dra över huvudet när man kommer hem från en hård dag i verkligheten. När man vill stänga av systemen, kommunikationsvägarna och alla fällor och missförstånd man förr eller senare snubblar på förr eller senare och igen.
Det är lite som med Paul McCartney under hans sena tid i Beatles (även om Magnetic Fields påminner mer om Beach Boys egentligen) och hans tidiga solokarriär.
Högfunktionell musik med en IQ som vida överstiger ens egen, men som ändå lyckas med konststycket att stryka sin lyssnare medhårs utan att klappa en förnumstigt på huvudet. Ja, ni fattar ju. Bara det är en bedrift i sig, att trösta någon som är nere med att vara förmer. En oxymoron, kan tyckas. Lyssna själva och bilda er en egen uppfattning. En trea för mig, men som för många andra säkert är en solkar femma.