Satan i gatan känns som en generationsroman, som Jack eller Räddaren i nöden. Fast det är en popskiva. Och perspektiven är de ovan nämnda. Dessutom är jag för gammal, det är inte min generations roman, menar jag.
Jag vet inte vad det beror på, men Veronica Maggios röst och texter går rätt in i mig, som en stilettklack i varmt smör. Ingetdera är något märkvärdigt, egentligen. Hon är vare sig Björk eller Joni Mitchell. Det är popmusik varken mer eller mindre, men ibland, är det där "varken mer eller mindre" precis lagom. Precis perfekt. Så länge det är på rätt sida av pretentiöst finns det inget märkvärdigare än det omärkvärdiga. Och på Satan i gatan är det rätt hela tiden. Singeln Jag kommer, har ni redan hört, och självklart älskar ni den. Eller? För om ni inte gör det kan ni sluta läsa här, den är helt representativ för albumet.
Inte lika omedelbar som förra skivan, Och vinnaren är..., den här är lite modernare, inte lika retro. Men efter två genomlyssningar är den lika bra. Efter fem är den bättre.
Du kan gråta mitt på gatan men jag glömmer aldrig bort vad du gjort/ Du får passa dig som satan för jag glömmer aldrig bort var du bor. Sjunger Maggio i titellåten. Det är ju inte Shakespeare, men det är suveränt ändå. Något med melodispråket, och den, rent volymmässigt, svaga rösten som gör att man verkligen passar sig som satan. Helt igenom trovärdigt. Huvudsaklige låtskrivaren (Maggio har själv skrivit texterna) Christian Walz har jag aldrig tagit på allvar förut. Men det hade jag helt ärligt inte gjort med Oskar Linnros heller, som skrev musiken och producerade förra skivan. Det är lite uppochnedvända världen för mig det här, att de som gör låtarna till artisten blir bättre av artisten, snarare än det betydligt vanligare tvärtom. Veronica Maggio är chef. Hon har mer karisma och begåvning än ett genomsnittligt kungahus. Gör henne till statschef.