Som en osalig ande

En osalig ande som tycks ha fastnat mellan två element, i sedvanlig stil oförmögen att slå sig till ro: "skräckflickan hur fick du ditt namn / jag slog min panna mot ett glas av gräns / emellan arbetande människor ... jag var en människa och de föll / rakt genom bladverket tysta levande stenar" Vad som har hänt henne framgår inte, men hon tycks ha hamnat i onåd, drabbats av den "vredgade gudens" straff. Skepnaden skiftar och egentligen är hon väl knappast heller möjlig att placera i tid och rum. I en dikt tar hon gestalt av Rödluvan ("uppäten lyckligare än alla andra"), i en annan är hon Askungen, eller Törnrosa som måste sova "i hundra år / medan tiden står stilla". Hon skulle kunna vara en arketyp för den olyckliga flickan som sådan, den tilltufsade flickungen om man så vill. Poeten och kritikern Aase Berg har skrivit om flickan som litterärt motiv. Om "glorifieringen av den frånvända och oåtkomliga kvinnliga skönheten och längtan", att den mystiska flickgestalten kan bära drag av manlig idealisering: "Identifikationen med timotejflickor och tuvstarrar är inget fritt val på kvinnoblivandepaletten, den är ett obligatorium i tonåren, ett stadium att jobba sig förbi." Vad gäller flickan i just Gränsglaset så ligger hon nära just den här mystifikationen och idealiseringen. Det känsliga och veka manas fram, utsattheten och på samma gång den skyggt tillrättalagda skönheten. Konturerna är ifyllda med tjocka streck. Särskilt problematiskt blir det i kombination med de ockulta inslagen, som bärs fram under gravallvar och med tunga pretentioner. Det är som att ju mer drabbande det skrivna försöker vara, desto svårare är det att drabbas av det. Texten blåser upp sig själv men rymmer tomhet.

Som en osalig ande

Det finns en "skräckflicka" i Anna Mattssons diktsamling Gränsglaset.