1980-talet var en tid med väldigt tydliga konturer. Konsten blev stor - precis som axelvaddarna och det fluffiga håret växte målningar och installationer ständigt i omfång - musiker klev upp på gigantiska arenor och världspolitiken präglades av knivskarpa motsättningar mellan öst och väst. Det var inte det mest subtila årtiondet.
Att dagens situation är mer komplex kan klargöras med ett enkelt tankeexperiment. Föreställ dig att du sitter i Sverige och ser en humoristisk karikatyrserie om internationell politik. Vilka av karaktärerna hade du ens känt igen? Obama så klart. Men skulle det vara möjligt att driva med David Cameron eller Angela Merkel på grundval av hur de ser ut?
Som ikon passade Margaret Thatcher perfekt in i sin tid. Med sin tydliga profil och sitt säregna sätt att tala, upplevdes hon som en karikatyr redan från början. Alltså var det bara en tidsfråga innan hon skulle omvandlas till en.
1984 lanserade brittiska ITV serien Spitting image, en dockshow som drev med tidens mäktiga beslutsfattare. Thatcher framställdes som en halvtokig franskhatande kvinna som till och med slängde ut äpplen genom fönster om hon misstänkte att de hade sitt ursprung på andra sidan Engelska kanalen. Hennes bästis Reagan var aldrig långt borta, med huvudet fullt av kärnvapendrömmar: bredvid hans säng fanns två knappar - en med texten "Nuke" och en med texten "Nurse".
Spitting Image var långt ifrån den enda serien som drev fullständigt obarmhärtigt med Thatcher under hennes tid vid makten. Men omedelbart efter hennes avgång hände något märkligt: bilden av henne förändrades över en natt. Hon gick från att ha varit en figur som gav upphov till komiskt stoff till en något tragisk karaktär som man kunde bygga sorgliga dramer kring. Där är vi med all tydlighet i dag. Att tänka sig en återgång till satiren för Thatcher som ikon hade varit totalt omöjligt. Thatcher är inte - längre - någon vi skrattar åt.