Jag är fortfarande osäker om vad jag läst när jag lägger bort Torgny om Lindgren, Kaj Schuelers samtalsbok med författaren är som bäst när författaren inte svarar på Schuelers frågor utan funderar över sina egna.
De raka svaren till intervjuaren blir enkelt korta, ibland bara ett ointresserat ”nej” och kanske känner man lite tacksamhet då, alla hemligheter i ett författarskap ska ju inte profaneras till uppenbara svar, och vissa profana frågor kunde man låtit bli. När Lindgren ska svara om hur det går till när han skriver en roman befinner sig resonemanget redan i ett annat rum – nådens. I sådana utvikningar är boken nästan lika intressant som att läsa någon av hans romaner, man hör stämman, känner språket, följer tankevindlingarna.
Lindgren föder sina böcker långsamt, varsamt. Det finns uppslag som har en sextio år på nacken innan de blir till litteratur, avslöjar han. Det finns också en handfull böcker som han beslutat sig för att inte skriva. Och han kan sakna de impressionistiska infall som är så viktig del i exempelvis Lars Gustafssons författarskap. Lindgrens egna verk vilar alltså på en grundläggande osäkerhet, raka motsatsen till den oerhört självklara stämma man tycker sig höra i hans böcker. Det tål att tänka på.
Troligen är det så att Schuelers storintervju med Lindgren skulle ha släppt efter för de där djupet, för det essäistiska samtalet. Där bär den, i andra stycken är den väldigt grå.
Alltså kunde humorn fått bli större. Lindgrens munterhet alstras från själva fundamenten, från gnisslet och rörelserna i de existentiella kontinentalplattorna. När hans text skrattar kommer känslan från Schopenhauer, från en tillvaro som skeptiskt leende betraktar sig. Likaså hade nådaspåret kunnat förlängas. Lindgren är katolik, vilket jag fortfarande inte förstår, men den norrländska nådefromheten förstår Schueler troligtvis inte och missar frågan.
Filosofin, minnets opålitlighet och musiken. Somt känner man igen, annat var okänt som detta med musiken. Överraskar gör det inte, Lindgrens texter är genomkomponerade, deras grundteman lika tungt bearbetade som hos Beethoven, deras rytm, variationer, kontrapunkt, jo allt är musikaliskt. Men att det var en så direkt källa, det var förstås nytt, fast uppbyggligt.
I bokens slut vistas man i de västerbottniska hemtrakterna, ett projekt ska invigas runt författarskapet och hembygden. Missionshuset, en Dorébibel, handelsboden från Ormens väg. Det kan låta som upplevelseturism men är nog mer byalagsaktiviteter kring det gemensamma, där Lindgren är naturvuxen del. Byn kan behöva det.
Jag tänker på folkskolläraren Lindgren. Som lika gärna kunnat bli ett annat liv än författarens. Virkesmätare eller landsfiskal. Men jag tvivlar på att det hade gjort så stor skillnad. Hans författarskap växer fram ur säregnare villkor än – säg PO Enquists eller Lars Gustafssons. Från ett annat universitet, från seminarierna i Raggsjö där litteraturlistorna inte var lika formaliserade, studiegången vildare och examen var djupt gåtfull, om den ens existerade.