“Breakfast club-pop", säger en kulturmänniska från Luleå när vi hamnar bredvid varandra inne på Umeå opens minsta scen, Studion, och försöker ta in Caotico. Det är en adekvat beskrivning.
Caotico gör sin debutspelning på hemmaplan. Till vardags spelar man i punkiga Industri Royal, men det här är något annat, och det är svårt att säga om det är på allvar. Året verkar vara 1983 och Caotico spelar fullkomligt ogenerad synthpop. Tre medlemmar. Sångare, gitarrist och synthare. En del av mig gillar det verkligen, Joel Dunkels sjunger i det lägre registret, han ser ut och låter som Jim Reid i Jesus and mary chain och musiken är mörk, hård och dansant. Som New Orders lät, när de åkte till USA och skrev Blue Monday.
Vad skillnaden är på att älska det här och att älska exempelvis Graveyard, vet jag inte. Men det här känns mer sökt, mer med glimten i ögat. Och glimtar i ögonen tål jag inte. Det hela slutar med att Dunkels river av sig solglasögonen och slänger sig ut i publiken.
Senare slåss han med Kleerup. Rock’n’roll.