Solnedgång, vedstaplar och arbetets mening

Det behövs bara en utflykt till stan i ett eller annat ärende, för att jag ska föreställa mig huggkubben och några småslanor som borde sågas. Det är faktiskt hög tid att såga och hugga ved. Inne i stan gormar fyllegrabbarna på som vanligt nere vid Systemet. De är
energiska som sädesärlorna; ger sig aldrig, tjattrar på,
jagar efter något hela tiden.Därute vid viken sågar jag en stund och vilar en ännu längre stund innan det är dags att göra något annat. Exempelvis lyfta stenar från ett ställe till ett annat.Varefter det självklart är dags för en lång rast. Under den långa rasten är risken stor att jag snubblar över en bok, vilket gör den långa rasten ännu längre.Sedan är det plötsligt kväll och solen går ner så där otäckt vackert över viken. Det är rent smärtsamt att titta på skådespelet.Ibland betyder det att jag bryter förtrollningen och vacklar bort mot huggkubben igen för att yxa till några vedträn.Solnedgångar kommer och går, men glädjen med en fin vedstapel består.