Solklart skojigt spex

Vi känner till berättelsen sedan tidigare men i spexarnas händer tar det såklart en lite annorlunda riktning jämfört med historieböckerna. Det hela utvecklar sig till en konspiratorisk historia innehållandes bland annat en vek prins, en kärlekskrank prinsessa, en ilsken Jeanne d'Arc, en argbigga, en könsneutral ängel och en telefonlurs-mumlande Gud. Lägg därtill en massa sång-, teater- och dansnummer som alla är skrivna och framförda på ett finurligt och välversat vis. Spexet innehåller så många rim och alliterationer som det bara är möjligt. Inledningsvis presenteras showen av spexdirektören Lina Kinner och det är lätt att tro att man hamnat på ett spinningpass eller nåt liknande, med tanke på hur hårt hon peppar. Publiken är med på noterna. De är ju till stor del här för att få ägna sig åt den signifikativt spexiga grejen med omtag. Ni vet: så fort publiken stampar i golvet, vrålar och skriker "omtag" så måste skådespelarna göra om scenen en gång till, fast på ett annorlunda sätt. Det är en stor proffsig produktion och det mesta är helt grymt gjort. Som all den snygga dekoren och scenografin, till exempel. Orkestern spelar med spexigt fula instrument såsom d-drums, fiol, digital-distade elgitarrer, mandolin, med mera. Det låter rätt ruttet men på rätt sätt; de spelar bra och det passar till spexet. Skådespelarna imponerar också. Dels är det ju anmärkningsvärt bara det att de har lyckats memorera alla dessa vitsigt rimmande versrader men framförallt är det grymt med vilken lätthet de anpassar sig till publikens domderande krav på omtag, då de kör om scenerna på ett nytt sätt som om inget hade hänt, utan att någonsin tappa sina roller. Dessa omtag är dels roliga men också ett kugghjul i ett evighetsmaskineri. Föreställningens dryga tre timmar blir till slut extremt långa, och mot slutet känns varje omtag mest som en bestraffning. Fast jag vet - det har man ju fått lära sig som recensent - att man aldrig ska recensera en publik. Men att det är jobbigt med längden tror jag att de flesta som någon gång sett ett spex har känt av. Spex bygger på en överenskommelse om att det är roligt. Den studentikosa humorn har oftast inga raka poänger utan det är mer bara konstigt och fullt av västgötaklimax. Det är kul för att det är kul och särskilt för dem som är med. Egentligen är det intern humor och hela grejen utgår ifrån gruppen. Spexet är som ett stort positivt grupptryck där alla dras med. Fast ibland tar just det också rent obehagliga uttryck, som till exempel att en del skrattar så där karikatyrmässigt vansinnigt samtidigt som de vrålar och slår sig för benen. Sånt är lite läskigt tycker jag. Och hätska folksamlingar skapar ju någonting väldigt ostyrsligt. Så det var ju tur att spexet samlade oss kring glädje och inte kring hat, minns jag att jag tänkte när jag satt där i Aula Aurora.

Solklart skojigt spex

Luleå universitets 18:e spex i raden tar oss tillbaka till 1400-talets Frankrike. Det är ett land till hälften belägrat av engelsmännen vilket helgonet Jeanne d'Arc inte alls tycker om. Ett spex som samlade publiken till glädje enligt Kurirens Jonas Teglund.