Till exempel ligger jag ofta i soffan och skriver, med datorn på höften och överkroppen vriden som en korkskruv. Jag arbetar hemifrån, i avsaknad av kollegor, fastställd lunchtid, fikarumssamvaro och överhuvudtaget den sociala kontroll som får folk i allmänhet att dra sig för att äta upp hela förpackningen mazariner på egen hand.
Villkoren är i och för sig till stor del självvalda, på många vis skräddarsydda för en som hyser stor skepsis gentemot den konventionella arbetslinjen och alla dess sundhetsdespotiska uttryck. Men under koketteriet och fröjden i att jobba iklädd pyjamas, finns en gnagande, verklig oro som på sistone har gödslats frikostigt av medias hälsorapportering.
I förra helgen plockade flera tidningar upp nyhetsbyrån TT:s artikel om att stillasittande ökar cancerrisken. Även om de exakta orsakerna kvarstår att fastställa, så kommer inte rönet som någon svindlande överraskning – sambandet mellan hälsa och fysisk aktivitet är väl inpräntat i de flesta vid det här laget. Men det pågår ändå en oroande insiktsförskjutning i fråga om hotet som overksamheten utgör. Det tycks nämligen som att några timmar i veckan på gymmet eller i elljusspåret, inte längre kan betraktas som en automatisk botgöring.
Den sammanhängande soff- och stolstiden verkar övertrumfa den sammanhängande motionen, och min följdfråga blir förstås (med darr på läppen): Om inte ens maratonlöpare och Vasaloppsåkare är garanterade friskusar med ett fläckfritt, härdigt och proteindryckssköljt innanmäte – var lämnar det mig och mina gelikar? Vi som somliga dagar räknar steg i tiotal, inte tusental. Vi som känner pulsen stiga vid åsynen av trekaffe och osannolika loppisfynd, men sällan annars.
Svaret är lyckligtvis inte alldeles entydigt. Michael Mosley, läkaren bakom den haussade 5:2-dieten, hävdar till exempel att tre minuters högintensiv träning i veckan kan ge dramatiskt positiva hälsoeffekter. Och även lågaktivitet, som att stå upp eller lufsa omkring kontinuerligt under dagen, har lyfts fram som en frälsning för den lata eller tidspressade nutidsmänniskan. Expressen dristade sig rent av, i en artikel från juni i år, till att påstå att tre timmars stående per dag är lika bra för hälsan som att springa tio maratonlopp om året. Hur friskt det nu är.
Själv har jag inte råd att byta ut soffan mot en dynamisk arbetsyta i armbågshöjd. Men jag läste tre romaner förra veckan, under arbetstid. Jag mår bra, tack.