Söderberg: Leve sommarens drömvärld!

Jag tror ock på ropande barnröster i plaskande vatten, hundars flämtningar i värme, lommens sång, lärkans drill, på mina egna tår i strandlinjen. Förbiser mer än gärna fakta som att sommaren är ganska kort och allt det där andra som dysterkvistarna påstår. Jag fortsätter att tro på sommaren, struntar i att det traditionella midsommarreceptet numera ligger i samma aktualitetshög som julens. Att tiden går fort vet jag ju ändå och vem ids ta bort vinterhandskarna från vantlådan - vissa persedlar kan behövas året om, särskilt för den som gillar att cykla genom nordliga städer under ljusa sommarnätter. Jag vårdar min tro på sommaren, är vaksam som en örn mot alla som talar om veckor och temperaturer och räknar solens gång över himlavalvet. Den så kallade verkligheten motar jag i grind, ingen ska komma här och förstöra. Och vem tar sig egentligen makten att definiera "verkligheten". Tids nog drabbas vi alla av eftertankens kranka blekhet. Ju högre vi flyger, desto smärtsammare blir kraschen. "Hoppas du klarar dig bättre i år", säger vännerna deltagande, till och med hårfrissan är engagerad. Alla vet hur jag blir efter sommaren, innan jag hunnit vänja mig vid stressen och fullklottrade kalendrar. Låg, på gränsen till uppgiven, rent av förtvivlad inför tanken på att krypa in i vardagsselen igen. Så har det alltid varit, oavsett vilka vardagssysslorna än har varit. Det är klart jag undrar, men vid det här laget spelar jag ett högt spel - drömmer mer än någonsin, kraschlandar allt häftigare. Men risken är kalkylerad - sommardrömmen är den viktigaste eftersom den levs i ett enda stort nu. Resten kommer så småningom och kanske bestämmer jag mig i augusti för att inte klaga öppet, hålla det för mig själv, folk blir så lätt oroliga av andras oro. Dessutom är jag inte unik, det har jag förstått för länge sen. Men lösningarna ser lite olika ut. En god vän berättade om hur hon längtade tillbaka tilll jobbet efter semestrarna för fredagskvällarnas skull. En trösterik tanke på sitt sätt. Eller Alfons farmors lugna konstaterande att det är bra att ha tråkigt, hur ska det annars kunna bli roligt? Oscar Wilde har säkert sagt något liknande, fast på sitt sätt. Mest uppfriskande är Henry Millers "Deppa kan vilken idiot som helst. Det är glädjen som är det svåra". Så jag kramar sommaren, vill inget annat. På måndag tar Erik Jonsson vid här på redaktörsstolen. Han kommer från Umeå där han är verksam som kulturskribent, bland annat på bloggen Dagarnas skum. Om honom har vi skrivit här på kultursidan under våren - han är litteraturvetaren som har specialiserat sig på att leta fram bortglömda norrländska författarskap, något han också skrivit om här. Med andra ord har vi något att se fram emot. Själv tillönskar jag er alla en drömsommar!

Söderberg: Leve sommarens drömvärld!

Jag tror på sommaren. På ledigheters njutning, solvarma stränder och kylslagna bad. På lata dagar, lagom svåra korsord, böcker att läsa av lust, glada vänners lag, doften av nyslaget gräs och tankens fria flykt.