Och givetvis borde ingen av fåtöljerna ha varit obesatt och man kan ju, helt stillsamt, grubbla över var alla de som har åsikter om kvalitetsfilmens frånvaro från Luleås biografer befann sig, när nu en riktigt kvalificerad sådan film materialiserade sig?
Almodóvar kan man inte anklaga för att någonsin göra strömlinjeformade och formellt "enkla" filmer. Förr hade han en förkärlek för sprakande hysteriska studier, med ett myller av storartade kvinnor i rollistan; Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott, exempelvis.
Nu väljer han att vara mera kyligare och lägger här fram något som närmast påminner om en modern parafras på gamle doktor Frankenstein och dennes sammansatta monster.
Antonio Banderas, som för ett kvartssekel sedan spelade med i flera av Almodóvars filmer som Begärets lag och Kärlekens matadorer men därefter har valt en betydligt kommersiellare karriärväg, har nu återkommit till fadershuset och spelar en dyster men framstående plastikkirurg vid namn Ledgard. Det går väldigt bra att referera till honom som en fullblodspsykopat också.
Han lever i praktfull isolering i en lyxvilla utanför Toledo, tillsammans med en fullt ut lika luguber hushållerska, som inte heller hon uppväcker några varmare känslor hos publiken. Och så finns där en tredje person i den stora villan också - en väldigt vacker, mycket mystisk kvinna som hålls gömd där av Ledgard och som han utför sina kirurgiska experiment; à la nazistläkaren Josef Mengele, på.
Det är hon som är hans monster. Hans ambition är, helt enkelt, att i henne återskapa sin sedan länge döda hustru.
Nej: det är inte några klibbigt äckliga operationsscener eller sadistiskt blodiga sekvenser av psykopatiskt spekulativ karaktär som Almodóvar använder sig av, för att skrämma eller binda fast oss vid intrigen här.
I stället är det med stark melodramatik och en fritt flödande surrealism som han knyter sin avancerade konstnärliga ryamatta. Ledgard är den galne vetenskapsmannen som sliter med att tillverka en hud som elden inte biter på, i sitt kliniska laboratorium. Och hur alltsammans egentligen fogar ihop sig får vi ingen förklaring till förrän i filmens avslutande halva, som består av en enda lång backspegelsblick.
Det är, alltså, såväl snyggt som subtilt skrämmande. Fascinerande och frånstötande, samtidigt. Antonio Banderas har ju de senaste åren så grundligt solkat ner sitt varumärke att man hade glömt hur bra han ändå kunde vara. Det krävdes en Almodóvar för att lösgöra den talangen igen.
Och i rollen som monstret är Elena Anya ingenting annat än helt hänförande.
Och som sagt var: 34 fåtöljer väntar på sina ockupanter.
Men knappast hur länge som helst.