Snyggt skuret - men uselt ljud!

Man kan mycket väl parallellisera Eldkvarn som Sveriges The Band: lika episk och stort berättande rockmusik, framförd med generöst breda penseldrag och med oändliga reserver av riktigt fullvuxna känslor. Men till skillnad mot det amerikanska gänget så består ju Eldkvarn fortfarande. Helt intakt. Det har aldrig varit frågan om något annat heller; nästa år infaller 40-årsjubileet och alla har överlevt och inga svårare friktioner har slitit sönder sammansättningen. I The Band har några av medlemmarna dött och relationen mellan Robbie Robertson och Levon Helm är gediget bottenfrusen, trots att de turnerade tillsammans i 16 år (i sträck, i princip). Så kan det gå, som den amerikanske författaren Kurt Vonnegut så filosofiskt brukade sammanfatta allehanda knepiga lägen. I fredags kväll, rätt
rejält försenade eftersom tidsstrul (i riktigt gammal god musikfestival-anda) hade uppstått i arrangemanget, klev i alla fall de rätt tunnhåriga, i somliga fall kepsförsedda och trivsamt medfarna Eldkvarns-gubbsen upp på Musikens Makts Vulkanscen, på den alldeles underbara plats som Udden hade förvandlats till, och - genomförde en alldeles lysande spelning. Dock tycktes de som
administrerade ljudbilden endera just ha klivit av båten eller shanghajats direkt från gatan eller nåt, för det hela lät mera än enbart sällan som - direkt uselt. När man väl hade tvingats acceptera och vant sig vid detta tragiska faktum kunde man dock glädja sig åt finfint och snyggt skurna versioner av Alice - Himlen kan vänta, Vägen till paradiset, Be Bop A Lula-land, en långsamt framvältrande och intensivberättande Blues för Bodil Malmsten, en huvudroll för gitarristen Carla Jonsson i Lilla Sofi, den sällan spelade I skydd av natten, den osvikligt obligatoriska Kärlekens tunga, den ironiska klacksparken Fulla för kärlekens skull (på en drogfri musikfesival ...) och så den låt som Norrköpingspojkarna, med sångaren och showmannen Plura Jonsson i spetsen, som numer uppnått 60-årsåldern aldrig kommer undan: Pojkar, pojkar, pojkar. Det var, helt enkelt och bara, att känna hur mycket respekt som helst. Utom för ljudet då.