Bägge skivorna är till allra största präglade av Ernestams moderniseringar och tonsättningar av vardagspoeten Jeremias i Tröstlösas (alias Levi Rickson, 1868 - 1967) dikter. Denne är mest känd för Tess Lördan och Man borde inte sova men skrev också en oändlighet av andra dikter, som JSB har tagit sig an ett sparsmakat urval av.
Det man allra först träffas av här är att det låter så väldigt och rentav magiskt bra. Karin Wistrands röst och så hela det mäktiga session-bandet bakom henne. Det blir som en enorm groove och dito feeling.
Det skulle inte heller förvåna mig om ett antal av de här förekommande låtarna kommer att fogas till radions spellista för P 4, där de dominerade 2008 med melodier som En sommarvän och Mor Sol.
Den nu aktuella skivan innehåller sånt inom mixen visa-folk-blues-pop-rock av beständigt värde som Höstkväll, Drömmar är bra konstiga, Mörka Mirjam och Dräng i stan. Samt Sveriges hjärta, som är det enda original-bidraget här.
Det låter både snyggt, fint och vemodigt minnesvärt. Mycket fängslande, därtill. Och ovanligt.
En skiva som det var en stor och äkta glädje att hitta fram till.