Mobiltelefonernas skärmar lyser som balladtändare i det nedsläckta rummet när kvällens bredaste bokning gör entré med sitt band. Tjejen från förorten som verkar vilja kramas med hela världen ropar storögt hej till publiken och får snart samma glädjefnatt som en femåring. Är det på låtsas eller är det på riktigt?
Laleh har förstås friheten att forma sin scenpersonlighet efter eget huvud. Vill hon nu framstå som en flicka, prinsessa eller schlagerdiva så står det henne fritt att göra det. Men flickigheterna på scen är svåra att få ihop med bilden av den produktiva och drivna musikern.
Det blir en rätt smaklös fantasi när en stjärnhimmel tänds bakom bandet, scengolvet fylls av fluffig rök och en lysande måne plockas fram. Någonstans mellan barnbok och öststatsschlager.
Lek gärna med formen för vad en livespelning ska vara. Men fyll den då med något som har täckning i musiken och inte trötta stereotyper.
Laleh skulle kunna bli en svensk Joni Mitchell, Björk eller Kate Bush. En låtskrivare med självförtroende som vågar hävda sig och stå för det hon gör. På skiva kan hon ju uppenbarligen konkurera med både visans gubbmagar och popkillar med gitarrer.
Och hennes röst är bred. Den kan viska, skrika och vissla. Men också talsjunga långt ner i registret. För något år sedan kunde hon, nästan parodiskt, närma sig Cornelis visor. Nu är det flöjtregister och visksång hela vägen. Snyggt och tonsäkert men begränsat och lite trist.
Musikaliskt manar hon ett duktigt driv ur bandet. Som i ett av öppningsnumren, Vårens första dag. Där är det trumgalopp och glädje från första anslaget.
- Kom igen nu! Upp med er, manar hon från scenen.
En stund hakar publiken på. De ställer sig upp och dansar. Men de sätter sig också efter att den sista takten klingat ut. Budskapet från scenen är inte svårt att begripa. Var glad, busa och älska varandra. Det är lika självklart som det är positivt.
Några gånger skymtar det tyngre materialet fram. Varför inte löpa linan ut med poplåtar om profeten Samuel från gamla testamentet? Utan ursäkter eller att gulla bort det. Det blir säkert mer intressant. Jag lovar att jag ska sitta kvar och lyssna.
I övrigt känns spelningen väl genomtänkt. Materialet är festivalrockigt - så rockigt som det blir med Lalehs egen blandning av folk- och radiopop. Hon flirtar förstås med publiken och låter dem sjunga med. Och hitsen från tv och genombrottsskivan kommer mot slutet, så att publiken säkert kommer ihåg dem på vägen hem.