Kedjorna på skinnjackan rasslar i takt när handen rycker över gitarren. Ett tunt band i pannan håller fast de svarta lockarna. Svetten rinner och ljusen spelar i rött, blått, grönt. Det är inte mindre än att en Piteåbo får feeling och skriker:
- Ni är så sjukt snygga!
Till svar får hon att det värmer. Att det alltid är något att ta med sig hem. Kristian Anttila vågar ha mycket yta och går igång på kontraster. Det är den snygga förpackningen som får innehållet att lysa ännu starkare.
Han är en av dem som just nu återtar svenskan som språk för rockmusik. Tanken att "knäppa upp gylfen och gå ner på stan"
ringar in frihetstörsten hos den som en gång blivit en "pansarvagn med en dröm".
I den fyra år gamla hiten Västra Frölunda får texten en trist förort att gunga med våld och skratt, kärlek och snusk. Den är en av 14 driviga låtar som bandet valt till lördagskvällen. Det är smart att låta balladerna vila.
Spelningen på musikhögskolan har annonserats duktigt. På anslagstavlan i Rosvik, mellan macken och butiken, hänger Kristian Anttila i läderjacka och militärhatt. Världens självutnämnt snuskigaste man möter självsäkert blicken från affischen.
På lördagen får posterpojken med böglooken en stor gitarr att både låta och se lätt ut. Den kontrasten slår hårt mot könsnormer. Det är genusarbete - med ett snett leende och gitarriff.
Trots affischkampanjen är det gott om utrymme i musikhögskolans black box. Men den som inte hittat hit får skylla sig själv. Arrangörerna har flugit hit två både spännande och egensinniga artister.
På inspelningar låter Loney Dear som ett helt band, kanske till och med en orkester. På Piteåscenen kliver Emil Svanängen in ensam med en tolvsträngad gitarr. Det är ur en armé av pedaler, effekter och samplers som han lockar hela symfonier.
Det är suggestivt och inte så lite imponerande. Att göra musik som Loney Dear är ett ostadigt bygge. En otakt eller en skev ton räcker för att det ska falla. Det är svårt att inte hålla andan och i spänd förundran se på tills korthuset står färdigt.