Jag närmar mig Margareta Sörenssons artikel om modern dans för barn i senaste numret av Opsis Kalopsis med öppna ögon. Jag hoppas på en översikt och ett intressant resonemang.<br>Och artikeln är verkligen innehållsrik. Den går ut på att danskonsten för barn är konservativ; typ berättande och glittrig, att konstnärerna är ovilliga att göra dans för barn och att de känner motvilja till att undervisa. <br>Men, tycker jag hon säger, i 1990-talet sista decennier har dörrar öppnats. Något nytt kan vara på gång även om den ?konstnärliga kreativiteten står och stampar?. <br>Amputerad översikt<br>Det som gör mig så sur och upprörd, för det blir jag också, är perspektivet: Översikten är amputerad och utgår ifrån ett perspektiv där barn tar dansklasser i närheten av opera-hus. <br>Inte med ett ord nämns svensk danspedagogiks nestor Eva Dahlgren. Inte en chans att hon undervisade i 1800-talskåkar, snarare 1960-talets moderna tegelhus ? som det finns ett och annat av i Skellefteå kommun. Inte heller ett ord om att inriktningen var något annat än tåspetsar. <br>Britta Hansens arbete med Dansteater Nord, med säte i Umeå, som redan på 1980-talet turnerade med moderna dansföreställningar för små barn, ungdomar och vuxna tycks Sörenson också omedveten om. Dansteater Nord höll dessutom workshop med publiken. Något som måste ha varit mycket tidigt i danspedagogikens och danskonstens unga historia i Sverige.<br>Skev bild<br>Att Sörenson skulle ha sett Dans om små möten med Barents dans-ensemble begär jag inte. Men utan att förneka att utbudet av danskonst givetvis kan vara större i städer ger Margareta Sörensons artikel en skev bild av möjligheten till att både själv dansa och uppleva dans i landet. <br>På platser där man får ta tillfället i akt när gästspelen turnerar har vi ett annat sätt att gå på dans än i städer, där man förstås kan vara mer spontan. Men båda innebär att man ser dans. Det bör en översikt ta hänsyn till. Och då inte som ett undantag utan på rätt plats i historien.<br>Sveriges enda papperstidskrift om kultur för barn behöver för övrigt vara mer varsam och inse begränsningen i att luta många av sina artiklar på diskussioner som samtidigt mest pågår i Svenska dagbladet och Dagens Nyheter. <br>
