Roger Melin, författare och bibliotekarie, verksam i Skellefteå, ger denna vår ut sin sjätte diktsamling med den omständliga titeln Vattnet ser det som inte finns men varit: fälthandbok för pilgrimer. Han har tidigare skrivit en prosabok i Norrbottensakademiens skriftserie Gån, vandringar i Muddus och andra nordliga skogar. Och för det mesta finner vi denne poet i de nordliga skogarna, och förlaget sätter etiketten "naturlyriker" på honom.
Om man väntar sig lättlästa romantiska dikter om den vackra naturen i nordanland får man vända sig till en annan författare. Poeten Melin befinner sig visserligen oftast ute i naturen, men det är en snårig och motspänstig terräng, som inte låter sig så lätt beskrivas, beroende på att människans sinnen, förståndsgåvor och språk inte räcker till.
Melin strävar i sina dikter efter sanna naturbeskrivningar, bortom naturromantiken: "fjället är inte ett sagolandskap", några baudelaireska korrespondenser finns inte,
"ett stenlandskap
är inte en bild av något annat".
Så här års rapporterar ornitologer att storspovar, sädesärlor och andra flyttfåglar har kommit. Melin vänder på perspektivet redan i den första diktraden:
"Fåglarna meddelar att jag har kommit
på sitt sätt låter de mig
höra min röst."
Och Melin anstränger sig att försöka förstå vad fåglar, spindlar, björkar, tallar och allehanda varelser och ting i naturen meddelar. Men människan finns för det mesta på en annan våglängd. Till exempel:
"spindlar är annorlunda, de skiftar inte däck,
men kan bli av med ett ben, ingen stor sak,
det tillhör vardagslivet för dem".
Naturen tycks vara en del av en existentiell gåta. En annan existentiell gåta är döden. Melin ägnar en märklig diktsvit åt de döda. Poeten prövar olika modeller för de dödas fortsatta liv, men dessa dikter har ingenting att göra med religiösa föreställningar om himlens härlighet eller helvetets kval. De döda påminner ganska mycket om oss som lever,
"avståndet till dem är inte särskilt långt,
inte mer än en tidtabell
skiljer oss åt."
Melin sysselsätter sig också med diktens och skrivandets mening.
"Vad i en dikt kan hjälpligt
överbrygga och ersätta en
förstörd infrastruktur"
frågar han i den långa dikten Bär något dig, och han ger en illusionslös bild av poetens och poesins möjligheter att påverka världen i diktens slutrader:
"mitt sätt att posta brev, var minst sagt underligt,
jag slängde dem i floden och släppte dem
bland sanddynerna."
Jag hoppas att många hittar Melins bok i bokfloden. Den är full av dikter som inte låter sig strykas medhårs, som prövar och frågar och inte vill vara till lags. Men då och då lyser en stillsam och underfundig humor upp bland allt allvar.
Det är så praktiskt med poesi, Melins bok omfattar bara 75 sidor men räcker till långvarig läsning. Och passa på att lyssna om poeten själv dyker upp nånstans och högläser sina dikter. Ingen läser som Roger Melin, det låter som musik.