Snabbt övergående tillstånd

Varför är lyckan ett kortvarigt tillstånd, medan plikten alltid är livslång? Är det en naturordning att vi inte är ägnade för festen, ruset, den dionysiska oordningen? Utan för regeln, uppfyllelsen och Apollons stränga påbud. Det filosofiska problemet formuleras bland annat hos Nietzsche, i klassiska termer av det dionysiska och det apolloniska. Eller är plikten en samhällsmoral som kommer med kapitalismens reglerande, disciplinerande och själsdödande arbetsordning? Den allra första generationen sågverksarbetare sägs ha haft svårt att respektera arbetstidens diktatur. Ville komma och gå, vila sig när lusten föll på. Världens citat uppehåller sig gärna vid den flyktiga lyckan. Som är villkorslös, oavsiktlig och styrd av försynen, låter oss orden förstå. Åtrådd men svårfångad. Den alltid like aktuelle Sokrates ser på vår konsumistiska samtid och säger: "Det är en fröjd att se, att det finns så många härliga saker på jorden som jag inte behöver". Vackrast säger Edith Södergran det, i en dikt som heter Smärtan: "lyckan är maktlös/ hon sover och andas och/ vet av ingenting...". Klokast är Imre Kertész; lyckan är insikt, förmågan att höja sig över erfarenheternas eländighet till den häpna glädjen över att finnas till. Medan ordboken, underbart knastertorr sätter punkt: "Lycka - varaktig känsla av djup glädje och tillfredsställelse betingad av grundläggande förutsättningar i själva livssituationen". Jag håller med, men varför har hon, som sägs varaktig, så förtvivlat svårt för att stanna?

Snabbt övergående tillstånd

Lyckan kommer. Därefter går den omedelbart, åtminstone i den gamla bönen för barn, gudsomhaver. En ganska rimlig beskrivning, oftast får man se lyckan bakpå ryggen, svinnande hän mot fjärran, som de gamle skulle uttryckt det.