Smugglar-kungens pojke vet att berätta

Men mest av allt har han skrivit en roman. - Mina syskon har läst och säger att "nej, här minns du fel, Bengt". Men en roman är en roman, en berättelse. Hade jag frågat hur det egentligen var hade det inte blivit en roman, utan någonting helt annat. Att skriva sina memoarer är han inte intresserad av. Som den berättare han är hämtar han sitt material ur det mycket subjektiva minnet av sin barndom. Namn och platser bär autentiska namn, skulle visserligen ha kunnat förändrats, men med tanke på vad som hänt inom litteraturen sedan Jan Fridegårds Lars Hård och Harry Martinssons Martin i Nässlorna blomma skulle det bara verka konstigt. Samtidigt kan han inte undgå att hamna mitt i dagens svenska litteraturdebatt som mycket ihärdigt försöker bena ut det där med skillnaden mellan fiktion och vad många väljer att kalla sanning. - Man talar ibland om att man fjärmar sig från verkligheten genom att drömma, hitta på, fantisera. Men det är ju också verklighet och jag kan till och med tycka att romanen ger en sannare bild än memoarerna. Stor berättelse om liten pojke Smugglarkungens son handlar om Pänktti som växer upp vid en administrativt skapad gräns. Vid Torneälven som officiellt betraktas som en skiljelinje mellan Sverige och Finland, men som i verkligheten är en förbindelse mellan familjer och släktingar på båda sidor vattnet. Det är en stor berättelse om en liten pojkes uppväxt, från födelsen i krigets skugga, till det första skolåret. Om pojken som föds i ett potatiskällarsvalt Tornedalen den första vardagen efter midsommaren 1944, den dag då pappa Otto, smugglarkungen med kodnamnet Piikkinokka, Spetsnäsan, är på väg från Sieppijärvi by i Finland där han sålt kaffe och Kronsackarintabletter. För smugglarkungen är gränsen ett rum för möte och affärer, han erkänner inga gränser. I detta "gränsens tredje rum" skrivs inga avtal. Handslagen är personliga och bygger en bro mellan människa och människa. Här är det aldrig tal om "vad" man är överens om, utan "vem" man är överens med. I "gränsens tredje rum" har man skapat en egen moral vars grundbult stavas tilliten till varandra. Mamma är from och antecknar berättelser som "befinnes vara i nivå med dagen" med anilinpenna i sin laestadianska finskspråkiga Sions sånger och psalmer. Tvungen att vinna språket Runt omkring Pänktti finns ett myller av människor som kommer, går och stannar. Roligt så det förslår och en berättelse om ett helt samhälle med färgstarka smugglarhistorier, sprakande bönemöten och kaxiga småtjejer. Hela tiden i stark närhet till politik och världshistoria. Men framför allt innehåller boken en inifrånskildring av upptäckten av språk och språklig identitet, av ord så vackra att de bara kan uttalas under en vilostund i höbärgningen, som han tänker pojken, där han sitter under köksbordet och smakar på det vackraste av dem alla: "Waffen-SS". - Jag blev väl författare redan där under bordet, trots att det egentligen borde vara en omöjlighet eftersom jag samtidigt var tvungen att vinna språket, säger Bengt Pohjanen, som hann bli några år innan han förstod att hans förnamn också kan uttydas "Bengt". Om inte språket duger, duger inte heller jag. Att modersmålet inte var erkänt är en omistlig del av hans och Tornedalens berättelse. Meänkieli blev tidigt "det döda barn som jag bär inom mig". Men fascinationen för språket, orden, de hopsatta meningarna skulle visa sig livskraftigt, allt från den dag han hemma hos sin älskade farfar Leo - också han en fenomenal berättare - plitade ner sitt allra första skrivna ord bara för att se hur ett ord ser ut. Drömt om länge Senare i skolan formulerar han sin allra första mening på svenska inför en intresserad läsare i skolkamraten Rosa Moilanen. Han skriver om vätebomben, om hur vintern blir en månad längre när bomben har fallit. Svenskorden, de långa och fula som måste bokstaveras med slutna ögon och uttalas med händerna för öronen, kommer plötsligt. Rosa nickar, säger "det duger". Efter det sitter hon i kroppen. - Den här romanen har jag drömt om att skriva länge. Som om alla mina romaner har varit en väg till just den här, säger Bengt Pohjanen, som tänker sig att det kan komma en, kanske två, fortsättningar. Smugglarkungens son har tagit några år i anspråk. För fyra år sedan satte han sig i en lägenhet i Haparanda och började sin berättelse. Lektören Staffan Söderblom har varit en viktig läsare och samtalspartner. Under arbetets gång har han rotat djupt i "minnets frysbox" och på vägen upptäckt saker han inte ens varit medveten om, fått svar på frågor som uppstod redan innan han kunde formulera dem. - Först när jag satt och skrev boken insåg jag att min mamma var borta en lång period under min allra tidigaste barndom. Hon drabbades av kreftan, men tillfrisknade. När jag nu tänker på mina detaljerade minnen från småbarnstiden tänker jag att jag kanske försökte minnas åt mamma, för att kunna berätta när hon kom hem. Permanent skrivarutflykt Skrivarutflykten till Haparanda har blivit permanent. Efter sommarens succé med Laestadiusoperan är han och tonsättaren Kaj Chydenius i gång med sitt nästa stora projekt - en krigsopera i Haparanda under jubileumsåret 2009. I Överkalix har han kvar sin arbetsplats och sitt bibliotek och inte minst sitt Sirrillus, där han gärna tar emot besökare. - Jag älskar ju att berätta muntligt, tycker om skådespeleriet, men vill inte ha samma repliker hela tiden, säger Bengt Pohjanen, som betraktar sig själv som en gränsmänniska. - För många med mig är gränsen inte en linje, utan en mötesplats. Gränsens moral kan på ett sätt ge upphov till tankar om livet och existensen som något svart eller vitt. Men jag har också förstått att gränsens tredje rum framför allt rymmer både och, vilket har varit en ganska smärtsam process för mig. I helgen arrangerar han som vanligt så här års sitt seminarium Gräns och gryning, det tredje i ordningen. - Jag har inte bytt ut rubriken eftersom jag tycker den är så vacker. Lika vackert som en gång Waffen-SS, säger Bengt Pohjanen och skrattar. Seminarium på smugglarstranden Denna gång äger tillställningen rum på självaste smugglarstranden i barndomsbyn Kassa, två mil söder om Pajala. Då presenterar han också sin bok och delar ut sina årliga utmärkelser ur den stipendiefond som bildades i samband med hans 60-årsdag. - Jag skriver med mitt hjärteblod, men förutom att skriva en bra roman vill jag också berätta om Tornedalens rikedom. Ibland tänker jag att man kan likna litteraturen vid Vägverket. Vägverket kan visserligen inte förhindra några dödsfall, men de kan se till att göra vägarna säkrare att färdas på. På samma sätt förhåller det sig med litteraturen. Den kan inte förhindra fördomar, men däremot kan den breda ut en ny värld, skapa motbilder.