Smiths jesuskomplex skadar

Den bittra avsmaken beror på att jag upplever Will Smith som djupt självbelåten. Efter att ha sett Hancock, I am Legend och nu Seven Pounds kan jag konstatera att han har jesuskomplex. En närmare förklaring riskerar att förstöra hela upplevelsen för den som tänker se filmen. Men man kan säga att han vill hela de sjuka och se till att de blinda återfår synen. Det är knappast en slump att han väljer den här typen av roller. Seven Pounds tar lång tid på sig att avslöja vad den är för typ av berättelse. En mystisk skattmas vid namn Ben Thomas (Will Smith) engagerar sig i några särskilt utvalda människors liv. På kuppen får vi en ömsint kärlekshistoria mellan huvudpersonen och en hjärtsjuk skönhet spelad av (en briljant) Rosario Dawson. Det här är manna från himlen för Oprah och hennes publik. Jag föreställer mig att de faller för lite gråtmilda kärlekshistorier om självuppoffring. I den kretsen framstår Will Smith som en trovärdig messias (välbärgad, självsäker och framgångsrik). För mig framstår han fortfarande som en uppblåst filmstjärna vars närvaro skadar filmen trots att hans insats är god rent tekniskt (förutom i en omedvetet humoristisk badkarsscen). Medan man ser filmen är den medryckande. Absorberar man den i några timmar faller den ihop. Det finns det tydligt släktskap med den tragiska 21 gram, men Seven Pounds bleknar i jämförelse.

Smiths jesuskomplex skadar

Utgångspunkten för alla Smith-filmer är att jag kommer att hata dem. Jag har en inneboende aversion mot den fräscha prinsen. Det kan ibland vara till filmens fördel eftersom jag kan bli positivt överraskad.