Cure släppte inte enda riktigt bra skiva efter 1985. Det var som om Smiths sminkade persona blev för stor, bandet gick vilse i andras uppfattning om dem. Ungefär som Ramones gjorde i och med Too Tough Too Die. Efteråt var det bara dåligt. Fram till 2000 års Blood Flowers. Man kan undra vad det var som hände då. Kanske det faktum att Mogwai började prata om Cure i intervjuer, och lyfte fram Robert Smiths gitarrspel till en välförtjänt position i musikhistorien. Inte för att det är någon enorm skillnad på de här senaste skivorna. Redan 1984 fulländade de sin goth-psykedelia på The Top, förfinade den ytterligare på Head on the Door och gick för långt på Kiss Me Kiss Me Kiss Me. Och det är såhär den skivan borde låtit. Majackorden, de slamriga trummorna. Texterna är som de alltid varit, inte precis dåliga, inte precis bra.Framför allt är det här grymma låtar som gör att man vill gothdansa med händerna i luften. Smith sjunger precis som vanligt, liksom stönar och spricker i falsett. Och han spelar gitarr som en gud.
