Danska Pia Tafdrups nya diktsamling är en enda lång och svidande resa om minnen som sakta tonar bort ur medvetandet. Hon sitter bredvid sin pappa i en lägenhet vars konturer börjar försvinna och där en familj och en gemensam historia börjar upplösas. Det handlar förstås om dessa skoningslösa minnessjukdomar. Vi kallar det alzheimers, demens, platserna som beskrivs är äldreboenden och sjukhus.Pia Tafdrup har gjort poesi av sin resa tillsammans med en allt sjukare och sjukare pappa. Det är personligt, intimt och därmed riskfyllt. Ibland kan det tangera gränsen och bli till socialreportage, men oftast fungerar det och då skapas en kraftfull men stillsam poesi som lyfter orden ut ur boken och in i mitt eget sinne. Hennes erfarenheter blir på ett sätt allmänna, tillfaller offentligheten, speglar en erfarenhet som otroligt många människor delar med författaren.Om detta känsliga ämne har Pia Tafdrup skapat en lång serie dikter som på ett starkt sätt, skildrar denna resa ut ur det egna minnet och in i fragmentens värld."Jag känner min far / som natten känner stjärnorna. / Av alla krafter / försöker jag hitta / en bro mellan hans tankar."Eller en iakttagelse från äldreboendet som fångar den isande känslan av tomhet när minnet, som ska hålla alla sammanhang öppna, inte längre fungerar:"Min fars barndomshem flyter samman /med senare bostäder, de bildar /ett enda levande HEM. /Tankarna har flyttdag i den knarrande snön, /baxar runt på annars orubbliga möbler. /Ett vardagsrum i ett hus förenar sig /med en vindskammare i ett annat, /ett källarrum i ett tredje. /Alla punkter svetsar samman själen /till ett enda nu /det är i dag för alltid. "Det Pia Tafdrup visar är att människorna som hamnar i ett förvirrat vakuum, en plats där minnenas betydelse inte följer vanlig logik, finner sig tillrätta där, för vad kan de egentligen göra åt det?Deras sinnen flyger fritt, allt hjälplösare, allt stillsammare. Till slut är deras ansikten det enda som kan utgöra en förbindelselänk till den gemensamma historien. En blinkning och en handtryckning kan betyda allt.Efteråt, när berättaren, släkten, omgivningen, står ensamma kvar, skriver hon en sorts summering i slutdikten Tarkovskijs hästar:"Han har svepts /i lågor /och jag har burit /hans urna till gravplatsen / Varat är att inte/vara/utan smärta./Jag bär honom /i mitt inre/som en ny auktoritet."Att säga att Pia Tafdrup är en av Nordens främsta poeter är inte att överdriva. Även om Tarkovskijs hästar känns lite privat, lyckas hon ändå tillräckligt ofta formulera de vackra poetiska sammanfattningarna som gör att dikten lyfter ut ur det privata och in till det allmängiltiga. Konsten är att göra dikt av en alldeles normal och allt för vanlig mänsklig erfarenhet. Hon lyckas, utan att göra resan alltför tårdrypande. Det är hennes förmåga att fästa vikten på faderns blick och hans tafatta försök att hålla världen begriplig, som gör det här till en varm och njutbar diktsamling.
Pia TafdrupTarkovskijs hästarWahlström & Widstrands förlag
