Smärtsamt när drömmar krossas

Den årliga hoppningen i Holmenkollbacken kanske inte är världens största tävling längre, men definitivt den med mest tradition. Den namnlöse fjortonårige pojken i Thorvald Steens nya roman, Snökristallers tyngd, drömmer om att stå däruppe, glida ut och sedan ta språnget och bara segla ut och upp och till sist landa i ett öronbedövande jubel. Pojkens dröm är också faderns och den bördan skapar stora förväntningar. Det är en oerhörd skicklig och berörande uppväxtroman, full med äkta känslor och en berättarröst som vet precis hur tankarna går hos en fjortonårig gutt som med hela sin kropp och själ lever för backhoppningen. På många sätt är romanen också självbiografisk, även författaren vet vad idrottsdrömmar och muskelsjukdomar är. Det är också en mycket tragisk berättelse om ensamhet, om en mamma på väg mot en psykos och tvångsinläggning på mentalsjukhus och en fader som i sin känslomässiga tomhet inte kan göra de rätta valen utan reflexmässigt försöker mörka och dölja vad som händer. Ganska tidigt i romanen, efter en läkarundersökning på grund av ett fall på träningen, får pojken reda på att han lider av en allvarlig muskelsjukdom. I det längsta döljer han det för sina föräldrar och när det väl uppdagas väljer fadern att hålla tyst för att inte i onödan röra upp känslorna hos modern. Det beslutet betyder också att han väljer bort sin egen son. På så sätt blir romanen en verkligt krävande och smärtsam skildring av någon sorts manlig defekt, ett tillstånd där känslorna ska hållas inlåsta för att inte störa ordningen. Som en motvikt till faderns oförmåga att ta ansvar, finns gemenskapen med träningskamraterna, men också klasskamraten Nina. Nina är öppen och frimodig och får pojken att växa. Den kärlek som också spirar, ung och oförstörd, ger också en motvikt till pojkens dragning åt det mörka. Hans tankar inför sjukdomen, som han vet ska göra honom till en invalid, tar sig en del dramatiska uttryck, oerhört fängslande beskrivna i boken. En av bokens starkaste scener innehåller ett hopp från ett tak ner på spårvagnen som ska upp till Holmenkollen. Thorvald Steen är ännu en av de många norska författarna, både manliga och kvinnliga, som utmärker sig för en förnämlig romankonst. Själva berättelsen har länge stått stark i Norge. Författarna ser ut att lita till en bra historia. Thorvald Steens karaktärer tror man på. Den förra romanen, Den lilla hästen, som kom på svenska 2005, var en inträngande skildring av de fyra sista dagarna för en av sagans legender, Snorre Sturlasson. Nu handlar det alltså om en ung pojke i Oslo, 1970, som får ta ställning till mycket svåra problem. När romanen slutar är han fortfarande en ung pojke men hans erfarenheter har växt, antagligen alldeles för mycket på för kort tid. Thorvald Steens Snökristallers tyngd är en oerhört gripande roman om en ung människas kamp och ensamhet när livet tar en oförklarlig och smärtsam vändning. Tystnaden mellan fader och son får också enorma konsekvenser och det abrupta slutet bäddar faktiskt för en fortsättning. Översättningen står Staffan Söderblom för. Som alltid är han oerhört följsam och hans språkkänsla går här hand i hand med författarens egen.