Lite good old fashioned american indie rock. Precis i rättan tid. Precis som i fallet Pavement är det svårt att bortse från 90-talet när man ska förklara Quasi. För det var på 90-talet som det förflutna började göras tillgängligt på CD, som var rätt nytt då ungdomar, för alla och envar som var intresserade men inte hade föräldrar som samlade på skivor. Det är således lika delar John Lennon, Raincoats och Tom Verlaine, via Sonic Youth, kryddat med ett snett leende, där det oförutsägbara kan sippra in och förändra vilken låt som helst hur som helst. Denna trio från Portland (högt upp på USAs västkust/geografi-red.) ges i USA ut på Kill Rock Stars och sällan har väl ett bolag passat ett band bättre. Visste jag inte att detta är första skivan på KRS skulle jag tro att de alltid gett ut där. För Quasi har en hel del gemensamt med exempelvis Sleater-Kinney, Love is Laughter, Marnie Stern, Built To Spill och Deerhoof. Larmet, spelskickligheten och attityden. Framförallt en förmåga att inte låta något av detta stå i vägen för smarta melodier och Rocken. Med versal. Bäst är det på fina Black Dogs & Bubbles och inledande Repulsion, en låt som är lika märkvärdig som dess 25-årige namne med Dinosaur JR. Som rockar lika hårt och skört. Med ett gitarrspel som är lika coolt. Den sista hästen i betyget sparar jag då det här och var smyger in en stämsångstendens som får mig att skrämt utbrista: Powerpop? ELO? Men det går snabbt över. Skaffa.
