Museimänniskor kommer och går, men fynden i magasinen består. Att gamla fynd därför kan kännas nästan lika mäktiga som nya, fick Ájttes museichef Kjell-Åke Aronsson och hans kollega Göran Sjöberg, chef för arkiv och samlingar på Ájtte, nyligen erfara. För när de började fundera över den nya Laponiautställningen som ska byggas på museet hittade de fantastiska fynd i listorna. De tog hissen ner till Ájttes underjordiska värld och där låg de, rester av ackjor daterade till 1500-talet, eller kanske till och med något tidigare.
- De här ackjorna hade lämnats på en glaciär i Ruohtesvágge, i det som idag är Sareks nationalpark. När klimatet blev varmare på 1900-talet smälte de fram och hittades på 1960-talet, berättar Kjell-Åke Aronsson.
Det är rejäla ackjor som ligger där i bitar, på nedersta hyllan i ett av museimagasinen. De har varit två meter långa och gjorda i ett stycke, troligen av tall. Tunga doningar, knappast något som en människa på skidor har dragit för egen maskin. Nej, renar har krävts. Tama renar. Och det är bland annat i det perspektivet som ackjorna blir så intressanta.
Tama renar
- Jag kände inte till betydelsen av de här fynden, men de är ju superintressanta. De berättar något om den samiska historien och näringslivet. På det viset har de ju faktiskt en politisk betydelse, eftersom de slår fast att det fanns människor som hade tama renar här på 1500-talet, säger Kjell-Åke Aronsson.
Det var när Göran Sjöberg sökte efter ett sätt att illustrera klimatförändringar i den nya världsarvsutställningen som han fann de framtinade fynden i förteckningarna över museets egna föremål.
- När vi hittade de här blev vi ganska exalterade. Vi har talat om att fara upp och söka i fjällen, och så visar det sig redan finnas i våra egna magasin, säger Kjell-Åke Aronsson.
Det var professor Valter Schytt som först hittade ackjorna i Sarek i mitten av 1960-talet. I en artikel från 1976 beskriver bland andra klimatforskaren och senare professorn i naturgeografi Wibjörn Karlén att de blev fundersamma över träbitarna som Schytt funnit, eftersom de fanns långt från dagens trädbevuxna områden. De passade ihop bitarna och fram trädde tre slädar, två meter långa och 40 centimeter breda, gjorda i ett stycke. Där fanns också hål i varje släde, troligen, skriver Karlén, med funktionen att kunna fästa seldon.
Bortglömda
Slädarna, eller ackjorna, hamnade av någon anledning på Norrbottens museum. Men när Jokkmokks museum blev Ájtte svenskt fjäll- och samemuseum begärde museet tillbaka dem. De återkom till Jokkmokk 1987, men föll i glömska. En utmaning som nu ligger framför museipersonalen blir att pussla ihop dem och göra en ritning och en rekonstruktion.
- Dateringen av de här fynden är så säker man kan bli. Prover är tagna både på dem, på vegetationen runt omkring och på kartlav. Ackjorna har en mycket ålderdomlig konstruktion med en tvärgående slå istället för att de är byggda med bord, förklarar Kjell-Åke Aronsson och visar på spåren efter yxhugg i tvärslån.
Han och Göran Sjöberg har förstås funderat på vad som hände, den där gången för ett halvt millennium sedan, när tre ackjor lämnades bredvid varandra på Oarjep Ruohtesjieg?a, på ungefär 1.000 meters höjd. Göran Sjöberg har svårt att tro att färdvägen över glaciären var den normala.
- De var nog ute för att göra något särskilt, eftersom de var så högt uppe. Man går inte över glaciärer i onödan, funderar han.
Jagade på isfläckar
Kjell-Åke Aronsson tror inte heller på olycksteorin. Däremot, säger han, har man i södra Norge hittat just slädar vid iskanten.
- Och i intervjuer som författaren Yngve Ryd har gjort, så har det kommit fram att man jagade på isfläckarna när vildrenarna samlades på dem om sommaren. Ett scenario är därför att de här människorna har varit vid glaciären för att hämta kött som man lämnat i isen.
Kanske drabbades dessa fjällets invånare, sannolikt förfäder till dagens lulesamer, av oväder där uppe på glaciären. De fick vända om och lämnade ackjorna för att det skulle gå lättare och snabbare att ta sig ner mot dalen. Tanken var troligen att hämta dem igen när vädret lugnat sig. Men vädret blev inte bättre. Istället kom det på ganska kort tid en flera hundra år lång period av kallare klimat, som har kallats för den lilla istiden. Ackjorna snöade över och smälte inte fram förrän klimatet återigen blev varmare på 1900-talet. Och fler fynd finns troligen att hämta när fjällvärldens glaciärer nu minskar i omfång i snabb takt. På Ájtte söker man pengar för att kunna leta lämningar i områden som inte längre täcks av is.
- Det finns en koncentration av fynd från tider då det blir kallare, då grejer snöar över och blir kvar, så det finns goda chanser att hitta mer, tror Kjell-Åke Aronsson.