Småkul, allsångsvänligt och ospännande

Således är det ett ganska intressant generationsmöte framför Babylonscenen, när både festsugna tonåringar och nostalgiska 40-plussare med DLK-tröjor trängs vid kravallstaketet. Och 40-plussarna blir sannolikt inte besvikna. Kompisarnas timslånga set inrymmer huvudsakligen gammal skåpmat som Ishockeyfrisyr och Allmänt tuff. När Mart Hällgren äntligen presenterar en ny låt hör jag dessutom ingen skillnad mot de tidigare. Har ingenting hänt på tolv år? Jag vet inte hur aktuell deras hejdundrande 1990-talspunk känns år 2009. Även om åskådarna faktiskt verkar nöjda så plågas jag av en enveten tanke: är det inte lite talande för publikens tillstånd att den låt som får överlägset flest händer i luften och högst allsång heter Dricka sprit och hålla käften? DLK levererar ungefär som man kan förvänta sig av ett återförenat band på nostalgitripp - det är småkul och allsångsvänligt för de som känner nostalgin, men hopplöst ospännande för oss som inte gör det. Att kompisarna skulle bli ett långvarigt fenomen på Sveriges festivalscener känns inte särskilt troligt.

Småkul, allsångsvänligt och ospännande

Trallpunkarna i De Lyckliga Kompisarna hade haft uppehåll i ett drygt decennium när de återförenades förra året.