Smaken för det tragiska

När vi på teatern ser en tragedi får vi utlopp för ett överflöd av rädsla och medlidande, och kan efter föreställningens slut gå därifrån renade, med en mindre tyngande barlast. Schopenhauer spårar fenomenet till ett sorts uppgivande av bedrägliga illusioner: i mötet med tragedin får vi insikt i livets förgänglighet och smärta och kan därefter, utan skuld eller social skam, vända oss bort från alltsammans, lättade över den distans som tillkommit. Nietzsche i sin tur, ständigt med en komplicering på lut, ser den moderna vurmen för det tragiska som en kastrerad, borgerlig variant av forna tiders verkliga grymhetsupplevelser, exempelvis att bevittna offentliga avrättningar och blodiga gladiatorspel. Mörka ämnen
När allt kommer omkring handlar det om att lidandet också är en estetisk fråga, något som i sig inte är okontroversiellt. Då vi drabbas av ett tragiskt konstverk, är det det förträffliga utförandet som får oss att acceptera det ofta motbjudande innehållet? Den konstnär som tar upp mörka ämnen utan det rätta handlaget ses ofta blott som en pekoralist. Där uteblir effekten. Om Sofokles duglighet som dramatiker råder det enighet. Ingemar Hedenius skriver, jag tror utan ironi, om hans kändaste verk: "Att ens för ett ögonblick betvivla, att Konung Oidipus är ett av de största konstverk som någonsin har skapats, förefaller vara orimligt." Låt vara att titanernas tid är förbi, och gott är det, men nog är det ändå glädjande med ord som vågar tala om kvalitet, ja, kanske till och med om storhet. För Kung Oidipus är verkligen ett exempel på stor och betydande dramatik. Våldsam, allvarlig och djävlig söker den åskådarens hjärta. Seende och blindhet
Intrigen är för många bekant: hittebarnet Oidipus som ovetande slagit ihjäl sin biologiske far och lika ovetande gift sig och skaffat barn med sin mor. När han får veta detta, av den blinde siaren Teiresias, slår han först ifrån sig med kraft och anklagar denne för lögn, men inser snart att Teiresias har rätt. Oidipus sticker då ut sina ögon. Det är en symboliskt laddad pjäs där mörker och ljus, seende och blindhet korsar varandra. Oidipus har varit seende men blind, och tar konsekvenserna därav. Teiresias upplyser honom, inifrån sin blindhet, och inviger honom i sanningens natt. "O ljus, för sista gången ser jag dig väl nu", utbrister Oidipus. Om han dittills varit en tämligen bekymmerslös maktmänniska, bortskämd av världslig prakt, har han från den ena stunden till den andra plötsligt blivit en parias i sitt eget rike. Gudarna har verkställt sin dom, av ögonen återstår bara blodiga hålor, hans barn har visat sig vara också hans syskon. Kören mässar, ömsom beklagande ömsom hånfull. Publiken är lycklig och tillfredsställd.

Smaken för det tragiska

Varför är vi när det kommer till konst så intresserade av det tragiska? Frågan kan tyckas vara ställd till leda, inte minst inom filosofin. Aristoteles, med sitt välkända kátharsis-begrepp, menar att det är en fråga om en reglering av känslonivåerna.