Småfolkets kulturspråk om det förflutna i oss

Med romanen om Rönnog, nöija fra Luul, återkom Sara Lidman 1996 till berättelsen om människorna i Västerbottens skogstrakter. Elva år tidigare hade hon lämnat sitt omfångsrika litterära bygge om Mårtenshuset, dess idé och människor. Trodde man.Men personer, fiktiva eller en gång verkliga, vars liv ofta blivit berättade låter sig inte så lätt glömmas. Så när Sara Lidman skriver om Rönnog, kvinnan som tack vare sin utbildning till mejerska kan gå rakt in i moderniteten och lämna fadersarvet bakom sig, nu kan hon bestämma sig själv, vävs dennas liv lätt ihop med Mårtenssons i Ecksträsk.Och fastän det är 30 år sedan jag hörde författarens egen röst berätta, och därefter egenteligen inte läst henne, är jag snabbt tillbaka i skogen hos dem som talade språket. (Ännu i min barndoms 1960-tal ägde det full kraft i Norra Västerbotten.) Didrik, Anna- Stava, Spadar-Abdon, Hagar, Hård och Hästätarflarken, håren reser sig på armarna. De har ju aldrig funnits. Och ändå.Nu har så Ellenor Lindgren, skådespelare i Skellefteå, dramatiserat den mångbottnade, vackra och outsägligt plågsamma romanen om Rönnog, Lifsens rot. Det kan tyckas som en omöjlig uppgift. Men så bra det blivit.Givetvis har hon förkortat. Likafullt har en del av de viktiga bihistorierna vävts in; antydda, helt i linje med berättandets väsen, och som Sara Lidman själv gör i romanerna samlade under namnet Jernbanan. I lördags gästspelade man på Norrbottensteatern. Mot en fond av en lång väv och Nina Sarri Valbergs samtalande dragspel föreställde och berättade Lindgren, med all den gestaltningskraft som ligger i traditionen, Rönnog - och mer därtill.Jag håller andan. Tänk att - en kvinna framskriven av en kvinna som vågat det innersta, nu berättad av en mycket yngre kvinna, och hur hon, de, fyller ett scenrum, behärskar en salong.Samtidigt återupprättas ett kulturspråk, småfolkets, lika starkt som någon annans när det tar röst om det stora: om kärleken, vidskepelse och kunskap, visioner och skuld, fäder och döttrar, och om hur det förflutna som ett eget väsen alltid lever i oss. Aldrig tidigare har jag upplevt det så starkt, aldrig har tillhörigheten till språk, kön och erfarenheter gjorts så synlig.Och någon slags befrielse är det ändå att och på teatern, så kraftfull i sin egen rätt, höra andra på det här sättet berätta om livets kärna; om glädjen eller ursinnet, varandras motsatser och livshållningar i oupphörlig konfrontation med varandra. I generation efter generation, in i det postmoderna och därefter.