Små medel och stora drömmar
Frilansfotografen Anners Gunnartz ställer ut bilder om mångkultur på Norrbottens museum.
På den utsatta tidpunkten betalade de tillbaka lånet och därmed hade Muhammad Yunus inte bara bevisat att även fattiga människor kan vara goda lånekunder, utan också att ett finansiellt lån kan betyda mycket för den som kämpar för sin överlevnad.
Händelsen blev startpunkten för mikrokrediter - en av dagens stora trender inom utvecklingsekonomin som innebär småskalig bankverksamhet i kooperativa former. En grupp bybor, ofta kvinnor, går samman och garanterar lån på små belopp som används för att starta en liten affärsverksamhet.
De fattigas bankir
Muhammad Yunus bank fick namnet Grameen som betyder by på Bengali, och hans idéer har spritt sig som en löpeld över hela världen sedan han startade banken officiellt 1983. 1997 arrangerades bland annat ett mikrokreditmöte i Washington under dåvarande presidentparet Clintons ledning och Muhammad Yunus har gått till historien som "de fattigas bankir", även om mikrokreditrörelsen numera också har fått sina efterföljare i länder som Norge, där bland annat Kvinnobanken drivs enligt samma principer.
Med små medel kan man ibland förverkliga stora drömmar, något som frilansfotografen Anders Gunnartz berättar om i en fotoutställning som i dag öppnar på Norrbottens museum. På uppdrag av Sida har han rest runt till fyra länder i lika många världsdelar och mött mikrokreditkunder.
För honom, som ofta fotograferat i utvecklingsländer, blev det på många sätt en annorlunda resa.
- Jag har jobbat med bilder i över 30 år och har mina rötter i den dokumentärfotografiska våg som växte sig stark i slutet av 60- och början av 70-talet. Receptet på hur man gör bra reportage står sig fortfarande - man måste ägna reportaget mycket tid, utsätta sig själv och delta i det som händer. Från början brukade jag ägna månader åt varje resa, stanna i veckor. Men samtidigt måste jag ju kunna försörja mig. Den här gången har jag jobbat snabbare, inte stannat lika länge, förberett mig noga innan, säger Anders Gunnartz som fått hjälp av de lokala mikrobankerna på de platser han besökt.
Samma behov
- Förutom alla möten med människor har jag under de här resorna återigen slagits av hur lika vi människor är över hela jorden. Vi har samma behov, samma önskningar och drömmar i stort och smått.
Under hans resa bland några av världens många mikrokreditkunder har han mött kvinnor och män som kunnat förverkliga några av dessa drömmar med hjälp av summor som för oss framstår som mycket små. I sitt fruktstånd i Dar es Salaam i Tanzania står Haika Lymo Tanasio i färgglada kläder efter att ha fått låna motsvarande 350 kronor för att utveckla sin rörelse. I Guatemala visar Gabriela Canahut upp det hus hon just byggt åt sig själv. Med hjälp av två tidigare lån har hon byggt ett hus åt sin mamma och ett badrum. I Bosnien har Snezana Boros laddat pakethållaren full med ägg. Hon som en gång fick pris som Jugoslaviens bästa maskinskriverska har lånat pengar till inköp av kycklingar och foder för att kunna försörja sig efter att kriget förändrat allt. I Bangladesh säljer Laili Begum grönsaker efter att ha fått ett speciellt lån för tiggare. Lånet, motsvarande 23 kronor, amorterar hon plikttroget med 57 öre varje vecka. Hennes liv har blivit mycket bättre, säger hon i Anders Gunnartz text. Förut gick hon från dörr till dörr som tiggare. Nu går hon från dörr till dörr som försäljare. Skillnaden är enorm.
- Mikrokreditrörelsen påminner mig om Sverige under den tid vi byggde folkhemmet. Om våra småstugebyråer, jordbrukskassor, HSB, lantmannaorganisationer, säger Anders Gunnartz, som också tagit del av kritiken mot mikrobankrörelsen.
- Många klagar på de höga räntorna. I Tanzania var den så hög som 25 procent.
Så jobbar vi med nyheter