Vi är många som tillhör generationen som fick gå till skolan oavsett väder, som fick ta sig till fritidsaktiviteter själv, ofta till fots. Vi cyklade utan cykelhjälm, satt i baksätet på bilar utan säkerhetsbälten och fick lära oss simma i Luleälven i början på juni. Men framför allt skedde mycket i barndomen utan definitiva normer, givetvis på gott och ont.
Det är oändligt mycket som inte var bättre förr, men en sak tycks dock förlorat lite av sin självklarhet. Nämligen tilliten till det kompetenta barnet.
Och kanske är det därför som konstnären Karin Erixon hittat helt rätt i sin fältstudie av ett litet skogsområde vid Tallkronanskola i Luleå som visas i utställningen "Sociotopkarta – mark, egendom och alla barnen", som just nu visas på Galleri Syster. För visst finns det en logik i att barn söker sig till en plats där de leka fritt och få utlopp för sina egna känslor, tankar och kreativitet, utanför den vuxna blicken. Inte minst att söka sig från pedagogiska lekplatser, formade av en vuxenvärlds önskemål och platser inom ett begränsat område där vuxna har full koll på barnen.
Jag menar, att vara barn är att upptäcka världen och med tiden hitta sina förmågor. Då ingår skrubbsår inom och utom själen, vissa farligheter, nalla ur kakburken och ge sig ut på upptäcktsfärd. Men kanske framför allt att ges förtroendet från en vuxenvärld – det här fixar du!
För visst klarar barn oändligt mycket bara de har en trygg omgivning som tror på deras inneboende förmåga. Därför borde det vara provocerande när fungerande föräldraskap sätter spårfunktioner på sina barns mobiltelefoner, för att i realtid hålla koll på deras förehavanden. Tvivlar inte på att detta sker i all välmening. Samtidigt, hur kunde övervakningssamhället, även bli en betydande del av relationerna till våra barn och andra nära och kära.
För vem vill känna sig övervakad, oberoende om man är barn på en skolgård, ungdom på väg att testa gränserna eller en vuxen på promenad i en stad?
Ja, vad hände med tilliten till en muntlig överenskommelse? Vad hände med tilliten till barns egen förmåga att lösa konflikter själva? Och inte minst tilliten till att barns inneboende kraft växer med förtroende från en vuxenvärld.
Därför. Sluta övervaka era barn. Ge dem förtroende att växa och sluta med "krockkuddar".